hej. har inte skrivit här sen förra våren, har inte ens kollat bloggen. jag tänker på en del jag bloggat med under åren. judith, annorlunda, barnens hjältar, o många mer. ak har jag ju daglig kontakt med så det är lugnt.
jag tänker ta mig tid att läsa igenom mina inlägg, o se hur det var då. inte för att det är speciellt annorlunda nu, men ändå, kan vara kul att läsa.
förhoppningsvis så hörs vi i bloggerilivet!
haregott!
Nu är det min tur söka varaktig sjukersättning. Hyser inga större förhoppningar när jag bloggar och läser runt, även min kontakt på fk säger det är så gott som omöjligt. Min psykolog och mina läkare är helt överens, men fk har dock sina nya bestämmelser. Har varit och träffat de, har en fin kontaktperson, men inte ens hon kan ta ner månen, även om hon vill. Tycker lite synd om alla handläggare på fk, som måste förmedla den här orättvisan, att förbereda människan på ett konstant kaos, och en sällan skådad uppgivenhet. Jag förbereder mig på ett nej, så blir det inte mer kaos än ett helvete. Jag vågar inte ens säga till min omgivning att jag sökt varaktig, jag känner mig som en parasit, och en fästing i ett. Jag ser frisk ut, det är ingen som kan se min insida. Jag är så jäkla slut och tom på energi och koncentration och uthållighet är obefintlig, blir det för mkt så går jag omkull, och det är ofta för mkt och jag går ofta omkull. Det är så mkt mer än det, men jag orkar inte gå in på det, orkar inte ens kämpa för att få sjukersättning, det får bli som det blir. Man ska vara frisk i det här samhället för att överhuvudtaget kunna utnyttja sina rättigheter och får rätt sorts hjälp. Har inte det skydd och den handlingsplan för livet som ”friska! människor har. Och idag får det helt enkelt vara så, det blir de som står nära som får veta hur jag mår, och det är inte många. Jag är så glad för alla som fått varaktig sjukersättning, unnar de det av hela mitt hjärta, att slippa ha ångest för framtiden, och pga det få svårt hitta en stabilare plattform att börja tillfriskna på. Vem fan vill vara sjuk? Jag känner då ingen som vill.
Jag har varit ute på en resa i några veckor, var helt enkelt tvungen stanna upp, reflektera och hämta nya krafter. Det har varit en alltigenom andlig och förnyande tid. Jag har fått så mycket, även nya fina vänner. Jag for från ett kaos, och kom hem till ett ännu större kaos, men nu finns det ork, vilja och en medveten känsla av att jag också har rätt till ett bra liv, att även jag måste få min tid till återhämtning och reflektion. Jag insåg/inser med sorg i hjärtat att min identitet i det stora handlar/handlat om att vara en bra mamma, till vilket pris som helst. Att det mina barn inte förmår eller klarar av är ett mått på mitt moderskap. Deras misslyckanden är under mitt ansvar, att både förvalta, förvälla och ta hand om. Så oerhört fel jag har i detta, måste öva mig i tillit och överlämnande. Jag har mitt eget rotsystem, likaså andra människor, och i synnerhet mina barn, de har sin jord att gro i, och sin väg att gå, precis som jag, vi ska inte växa ihop. Det här är svårt för mig, och ett väl ingrott beteende. Jag önskar mig kunna släppa taget mer, och ägna mig åt mitt eget livs vedermödor. Jag vill omfamna min oro, och vagga mig själv till förtröstan.
Jag tänker vidare, ber och hoppas på personlig frihet, och andlig tillväxt.
Kram från Tristessen
Hej alla glada och oglada bloggare! Nu är det fanimej på tiden att jag uppdaterar denna blogg, är knappt in och kollar nu för tiden. Har så jäkla mkt annat att göra, skulle jag berätta så skulle ni bara säga lägg ner! Så det får bli när det är klart, och jag har kört slut på orken.
Jag har ju för tusan julmotivet kvar på bloggen, men det har iaf slutat komma snöflingor.
Jag har varit inne hos en som heter Genrep och läst om oss med adhd, och jag måste verkligen rekommendera den bloggen, hon är enastående och inte ett dugg ostrukturerad, hennes sätt att skriva passar mig helt och fullt. Lätt att läsa och ta till sig, inget som gör en mer förvirrad. Hoppas inte hon tar illa upp nu när jag gör reklam. Men det tvivlar jag på.
Jag har mer än en gång funderat hur alla adhdare får ihop så mkt information och orkar skriva så mkt, själv stupar jag på första kapitlet, orkar varken skriva eller läsa. Jag får läsa allt i omgångar, så även hos Genrep. De håller informativa bloggar vid liv och skriver böcker. Min doktor sa ju till mig att jag hade en handikappande adhd, får väl acceptera det. Innan utbrändheten fixade jag sånt som andra adhdare gör, och blir jag frisk igen kanske jag orkar fokusera mer och kanske skriva mer om mina symtom och sånt. Det är då skönt att få känna igen sig i andra.
Just nu känner jag mig ganska ofokuserad så jag ska inte bluddra mer. Jag är så mkt mer än diagnos min iaf. Vi hörs snart igen!
Nu är det länge sedan jag skrivit nåt här på bloggen. Däremot är jag runt och kommenterar på andra bloggar så jag lever iaf. Ibland undrar jag varför jag har den här bloggen när jag så sällan uppdaterar, men de gånger jag får lust känns det kul. Att den är kvar är lite av ett under. Med min adhdhjärna och mitt impulsiva beteende så är det lite konstigt faktiskt. Jag brukar påbörja saker, ledsna och lägga ner, det går gode fort dessutom. Jag gillar mina bloggarvänner, och det skulle kännas lite tomt om jag la ner det här.
Jag är så oerhört leds på att ha lite pengar, måste alltid tänka på vad de ska räcka till. Nu när det är jul vill jag köpa fina julklappar till mina barn, men jag har helt enkelt inte råd. Har varit och köpt ett par hyacinter och en amaryllis till min gamla mamma idag, och bara det känns som om det är för mkt. Det har blivit ngn form av ekonomisk ångest som jag måste ta tag i. Jag är inte ensam om min situation, känner flera, de flesta jag känner har det tufft faktiskt. Nu ser det ut så här och jag gör allt jag kan för att förändra min situation, drar ner på det jag kan, och bilen kör jag bara i yttersta nödfall. Jag fått låna en ”dramaten” av en vän, en sån där fin liten vagn som man lastar mat i och kan dra bakom sig(har inte använt den ännu), sen använder jag ryggsäcken också när jag ska handla.
Jag märkte hur mkt jag kunde dra in på bilen förra månaden, och det blev en positiv känsla, så nu är det bara fortsätta använda de miljövänliga apostlahästarna.
Såja, nu har jag fått gnälla av mig lite av min ångest för dagen, återkommer snart med mer. 
Kan ju passa på att göra lite julfint här på bloggen när jag ändå är i farten. Det finns faktiskt ett jultema att lyxa till sig med, det är lite fint tycker jag.
Nu har jag känt mig förbaskat trött och låg ett par dagar, o ikväll blev det bara för mkt, gick in till grannen och deppade. Jag fattar fan ingenting, har t.o.m. känt mig gladare på senare tid, och omgivningen har också bekräftat mig i detta.
Jag har t.o.m. hör och häpna, gått med på dejtingsidor, och börjat flörta lite, och det är stort för att vara jag. Nåja, det är kul så länge det varar. Jag brukar ledsna ganska fort, men jag tycker iaf det är ganska kul just nu.
Men nu när jag blev så här, så blev då min kära vän orolig och bad mig ringa jouren, så det inte var ngn riktig depp på gång. Trodde jag sluppit det nu, för det börjar vara så länge sedan. Jag vaccinerade mig mot svininfluensan i Torsdag, och på jouren tror de, det är biverkningar. En kan bli sjukt trött och slut, och få flunsakänningar. Så det är väl det då, och hon sa att eftersom jag är känslig mot biverkningar så kanske jag får ha det ngn dag längre.
Skönt få en förklaring, och hoppas det är det nu, så det inte är ngn höst och vinter depp. Men jag köper den förklaringen, eftersom jag bara behöver titta på mediciner så blir jag sjuk i biverkningar för ett tag.
Annars tycker jag det är sorgligt att så många mår dåligt nu, läser på olika bloggar om människor som inte vet om de orkar leva sina liv klart, de känner sig förtvivlade inför framtiden och hot om utförsäkran. Snart är det min tur att oroa mig, men jag har sjukersätting hela nästa året ut. Under kan ske och jag kanske får mina krafter tillbaka.
Ha en underbar Måndagkväll och må så gott
Nu har jag kommit igång med springandet igen, har hunnit springa några gånger sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Det går bara bra, och jag försöker ta det försiktigt. Däremot när jag packat väskan i förmiddags och var på väg till gymet, så fick jag bara tvärlust att låta bli, och gjorde således. Ska se om lusten kommer tillbaka under dagen. Jag hade en del inplanerat just idag och då kan det bli för mkt för mig, tror det var därför jag bangade.
Jag vet hur jag är, upp som en sol och ner som en pannkaka, jag har en inbyggd latmask som bara vill ligga på soffan och mysa. Jag lägger snabbt av med träning, och gör mina uppehåll, ibland år, och sen börjar jag om igen. Eller så är det min underliggande och kroniska depression som bromsar. Inte vet jag, däremot så vet jag att jag mår bättre när jag tränar , helst när jag tar ut mig ordentligt. Jag har svårt för att ta i allt vad tygen håller, fegar på både i spåret och på gymet. Äldsta sonen var med en dag på gymet och han sa jag måste bli lite förbannad och jobba på. Det går iaf framåt, och nu orkar jag mer, och är lite uthålligare. Jag jobbar på det. Jag blir banne mig yr när jag tar i, känner dessutom ett stort motstånd till det, jag tror det är psykiskt. Just nu är jag dock snäll med mig själv och springer bara dryga 4,5 km, så vristen håller. Har hänt jag sprungit två ggr samma dag, men bara ngn enstaka gång. Ska öka när jag känner mig stabil i kroppen.
Man kan tro att jag bara tänker i träning och sånt nu, men så är icket fallet, men det håller massor av hjärnspöken borta. Mitt liv har varit tufft ett tag och jag har fått slita med mig själv och mina reaktioner. Jobbar på att lita på omgivningen och att jag fixar förändringar. Jag ska utveckla det här ngn dag, men inte just nu. Det känns då skönt att slå i botten iaf, och att sen ta sig upp är den mest intressanta resa en får göra.
Som jag alltid trott och sagt. ”Viljan är underordnad behoven”. Men det tål att diskuteras.
Just idag mår jag förbaskat bra 
Jag är skadad och kan inte springa. Har ont i vristen. Jag var till sjukgymnasten igår, det är muskulärt. Jag var riktigt orolig, har haft det i två veckor utan bättring.
Således fick jag det rådet att springa under vatten, med flytbälte. Det har jag gjort idag, och det var superkul. Ja sprang bara en halvtimma, men jag blev trött, om än lite. Det kändes iaf. Nu knyter jag skorna rejält, så inte fötterna svajar hit och dit när jag springer, tror det kan ha bidragit till skadan. Det och att jag sprang för långt innan alla fotens delar vant sig. Slarvmaja, och jag gillar inte hårt snörade skor. Nu gör jag det! Jag går på gymmet två ggr i veckan, det är tråkigt att inte kunna träna benen, men jag kör överkropp iaf.
Idag, av alla dagar känns det som om det börjar lätta, har inte lika ont, och haltar inte. Längtar tills jag får ge mig iväg ut och springa. Men jag nöjer mig med bassängträning tills vidare.
Jag har så jäkla bråttom, vill helst bli bra igår, men nu får jag allt stilla mig. Det är lätt för en sån som jag att lägga ner allt när jag måste göra ett uppehåll. Men just nu längtar jag bara ut i spåret.
Annat pågår också för fullt i mitt liv just nu, men det kommer ett inlägg om det snart. Idag känns det bra mina vänner och jag önskar er det samma!
Nu känns det som om prövningarna varit för många. Måste hämta andan. Här hemma hos oss har vi mått tjyvens några dagar. Känslomässiga svackor, sorg och svåra livsval som skall tas och förankras.
Jag måste finnas till både för egen del och för andras. Jag fixar det, men tufft är det. Nu börjar det lätta, har fått stor hjälp av vänner. De har lyssnat på och bekräftat mina reaktioner.
Min adhd hjärna gör inte saken lättare, då allt måste ske ”igår”, att vänta ger mig stora skälvan. Jag får träna på att hålla i mig, att inte skynda på, men det är det allra svåraste för mig. När det blir för starka känslor, och det är nära, så blir det svårt att ta det lugnt. Jag märker att jag skiftar i humöret, och bipolariteten blir oerhört påtaglig. Jag pendlar mellan himmel och helvete i ett rasande tempo. Många omkring mig har också adhd och andra diagnoser, och kämpar med liknande saker som jag, och det är inte alltid det lättaste, det kan helt enkelt bli fel, det går för fort, lyssnandet kommer i andra hand, snabba tolkningar får företräde.
Men som jag sa, så börjar lugnet infinna sig, och jag kan se både ett mönster på mitt beteende och en ljusning vad gäller framtiden. Jag tränar fortfarande, vilket ger mig oerhört mkt, springer och går på gym, det fungerar. Jag längtar tills imorgon, då jag ska ge mig ut i spåret igen.
Idag har jag varit ute i spåret och joggat igen, underbart skönt och befriande. Jag springer inte långt, håller på att förbättra min kondition. Men några kilometer blir det dock.
Jag springer med min älskade vän och granne. Vi har så förbaskat roligt tillsammans. Vi springer ihop när tillfälle ges och vi tränar ihop när tillfälle ges. Vi skrattar ihop och vi gråter tillsammans. Vi är barndomsvänner, bodde ihop ett tag som 20åringar, och nu bor vi dörr i dörr. Vi båda har ett stort ensamhetsbehov, så vi håller oss för oss själva på kvällarna. Jag är så glad jag har henne, hon förgyller mina dagar och min tillvaro.
På Måndag blir det gymet igen, har kommit tillbaka efter mitt superkorta uppehåll. Resan gjorde att jag kom av mig, jag med mitt behov av rutiner. Jag vill kombinera gymandet och joggandet på ett hälsosamt vis, håller på att försöka hitta min rytm.
Jag är/har varit barnledig några dagar och jag känner mig totalt sysslolös. Varning Tristessen, varning! Jag kanske går ut ikväll. Jag har svårt för utelivet, har totalt kommit från det. Vet inte vad jag ska prata med folket om. Jag behöver tamejfan social träning, det räcker inte med att jobba lite och gå på gymet. Jag söker febrilt efter anledningar att slippa gå ut, men jag tror banne mig jag ska gå iaf.
Nå, jag får se hur det blir, klockan är bara 20.00 än så länge.
Må väl!
Senaste kommentarer