Jag tränar!

Jag har börjat träna! Har hållit på i sex veckor, utan att berätta det! Tänkte inte skriva om det först, då jag som vanligt brukar lägga ner det på ett tag. Jag börjar med buller och bång, håller mig på toppen så länge jag har uthållighet och det är hyfsat roligt. Spelar ingen större roll om jag ser att jag både får muskler och blir smalare, när jag är leds, uttråkad och tappar fokus, då gör jag det. Då finns det inte mkt som kan ändra på det, tills nästa inspirationstillfälle. Då är det samma visa om igen. Nu råkar jag ha accepterat detta förfarande, och jag tänker inte låtsas ngt annat, dessutom så gör jag “nästan” bara roliga saker i gymet, så jag ska hålla ut längre.

 När jag började blogga så simmade jag, så så länge sedan är det jag gjorde ngt bra för min kropp, förutom att analysera småspik förstås.

Jag tränar med min älskade vän och granne, vi är ungefär lika knäppa och fixerade så här från början. Bara det att hon är uthålligare och mer fokuserad, och det behöver jag.

Det vore typiskt mig att basunera ut för hela världen att jag numera är träningsnarkoman och lever ett fullständigt häslosamt liv, men massor med gymaktiviteter och långa långa promenader, så det tänker jag inte göra Jag tränar och promenerar så jag har knappt tid att blogga, men det tänker jag också bara berätta i förbigåendet.

Skumt! Varenda gång  jag skriver ordet träna, så blir det tråna! Undra vad det vill säga?

Jag vill tillägga en sak! Jag har blivit otroligt inspirerad av Judith! När hon bränner av sin halva sträcka när hon inte orkar hela, då dånar jag av inspiration. Hon imponerar på mig må ni tro! Vilken styrka!

Ångest.

Har haft ångest flera dagar nu, och jag är leds så in i helvete! Vet inte om det är min ekonomi, bipolaritet, adhd, klimakteriet, stress eller en kombination, eller vad det nu kan vara. Men det är helt oväsentligt, för det är ett helvete vilket fall som helst. Jag och en vän har varit ut på en lång lång promenad och imorgon ska jag och träna. Det lättar av att röra på kroppen, spänningarna drivs iväg. Det är riktigt länge sedan jag haft ngn ångest, så det kommer lite som en överaskning. Men det är så här det är att leva med alla diagnoser, all stress och det jag ännu inte lärt mig hantera.

Jag har fikat som tusan idag, och sötsaker gör inte saken bättre. Jag måste bara få gnälla av mig lite här på bloggen, det lättar lite.

Imorgon är en ny dag och med den nya möjligheter. Ska försöka göra den dagen bra och innehållsrik. Jag har börjat träna igen, och det känns helt underbart. Har lust att börja jogga,  men jag har inga skor för det. Ska köpa när jag får råd. Nu när jag börjar fundera så gör jag mkt bra saker för nu, tränar, tänker och försöker hitta balans och färdmedel för min väg, och det går ganska bra.

Åt helvete med all ångest, så blir det här bra!

Just nu!

Just idag mår jag riktigt bra. Har varit med en vän och vandrat på stan, kollat på kläder och köpt mig ett rouge. Ikväll ska jag till en annan vän och mysa och se på tv.  Jag är inte supertrött trots vandrandet och folkmassorna, det brukar ta ner mig ordentligt. Intrycken blir för många. Nu måste jag bara komma ihåg, att det är när jag är pigg jag måste vila, så nu ska jag ta det lugnt resten av dagen.  

Vi har pratat om tillfriskande idag, och jag måste inse att det tar tid, att jag inte kan stå på som vanligt folk. Det blir fel då, orken och energin går åt, får svårt att sova, ökad ångest och vill bara vara själv.

Nu har jag bestämt att morgondagen går åt till att blogga, läsa och eventuellt sitta på balkongen.

Väl mött gott folk!

The Critics

Fick en knuff om att kolla in den är sidan, och den var bra. Har inte hunnit nagelfara den ännu, och det kommer jag förmodligen aldrig att göra heller. Jag blir lätt trött när jag blogga, det är mkt att läsa. Här recenserar de bloggar, både ris och ros. Ska utmana koncentrationen på den här sidan en stund iaf.

Kolla in och säga vad ni tycker!

The critics

Behov!

Varför ska ens behov vara så skamliga? Behovet att bli sedd! Behovet av bekräftelse! Behovet av respektfullt bemötande! Behovet av att bli lyssnad på m.m.?

När jag var ung och mer därtill så var dessa behov skamliga för mig, och för många många andra. Jag är så förbannat leds på att vi människor för över våran egen skit på varandra, är inte oskyldig själv, så jag smiter inte undan. Om jag berättar en svårighet till min nästa så kan jag lika gärna få den tillbaka och nerstoppad i halsen. Jag gör själv detsamma, det finns i oss. Det du berättar för mig kanske är obearbetat hos mig och gömt i mina innersta rum, eller så saknar jag kunskap, så då vänder det sig i magen på mig när du berättar, och då kränker jag dig istället. Detta hände mig mkt förr om åren, då jag var mer öppen, delar så lite med andra för nu, det kostar för mkt.  Väljer med omsorg vem som får ta del av mina bekymmer, för de har jag forfarande gott om och behöver hjälp med att både analysera, tolka och lösa.

I min vänskapskrets råder det harmoni, inga tillrättavisanden, tolkningar analyser, eller jag vet allt beteenden, om vi inte ber varandra om det(inte allför ofta iaf). Jag har väldigt reflekterande vänner, trots detta så känner jag mig trygg när jag bara är, och inte förklarar och försvarar. Så har det inte alltid varit men en lär sig med åren, och jag är svårlärd. För mig tar det längre tid än för de flesta att lära mig nya saker.

Jag fastnar gärna i gamla spår och mönster. Idag är det okej, bara jag får rättvisa kommentarer, och inte min omgivning bestämmer vad som skall diskuteras och vad som ska upp på bordet. Jag vill låta min spontanitet få utrymme, och eftersom jag har adhd så byter jag samtalsämne gode ofta. Blir leds om ngn nöter på för länge om samma sak, eller i samma spår. Där brister det rejält i koncentration och uthållighet.

Nu kan det låta som om jag är en ganska svag(för uttalandet av våra behov anses av många att det försvagar oss) och egoistisk personlighet, men det är jag inte! Jag vet vad jag vill i mångt och mkt, och jag har lärt mig vem jag ska vända mig till när det blåser för hårt.

Jag är färdigtolkad och tänker inte höra hur jag är och hur jag reagerar av andra längre. Inte om jag inte ber om det! Det är lätt av vi med diagnoser blir föremål för andras tolkning och analys, och det accepterar jag inte längre. Hoppas det håller i sig! Kände hur jag gick igång trots att det är ett tag sedan nu…

Visst faller jag tillbaka och får börja om, men det gör inte ett förbaskade dugg. Jag vet att jag kan!

Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det får gå iaf. Får skärpa mig bättre till nästa inlägg och hålla mig till det jag tänkte från början… Känslorna och en del obearbetat tog överhanden.

Tycker bara att våra behov ska få kännas fullständigt sanna och tillåtna, det var bara det jag ville få sagt.

Må gott!

Bloggare!

Ibland funderar jag över detta bloggande. En hittar sina som en vill följa och tycker om, och som en läser och hänger med på. Det har hänt att jag hittat till andra bloggar som jag tyckt varit bra, lämnat en kommentar och väntat på gensvar. Men icke det, en del svarar inte ens. Nu är det inte många, men ngn enstaka.

Jag vet egentligen inte vad jag förväntat mig, men antagligen så har jag velat komma  i kontakt med personen ifråga, eller så är det mitt bekräftelsebehov som pockar på.  Det behöver ju inte alls vara ömsesidigt, det kanske bara är jag som söker ett utbyte.

Hur är det egentligen? Jag kanske är alldeles för fixerad vid bemötande, det säger egentligen inte mkt om bloggaren som inte svarar på min kommentar, kanske mer om mitt eget behov. Jag kan förstå om det är en stor blogg och en del får massor med kommentarer, inte går det då att svara alla, då kanske det blir ett inlägg som täcker alla svar istället. Hur gör ni andra? Förväntar ni er svar på tråden eller säger ni bara vad ni vill ha sagt och lämnar det sen? Ja, jag blir då så förvirrad. 

Jag tänker också slå ett slag för den valda ensamheten. Jag väljer att vara ensam på kvällar och många helger, trots att det inte saknas umgänge  om jag vill. Men på kvällarna så tar jag igen mig, och sumerar dagarna. Jag funderar på nästa, och planerar så jag inte blir överrumplad, för det tycker jag inte om. Inga oanmälda besök, det stressar mig bara, måste ställa in mig vem det än gäller.  Klart jag umgås med mina vänner, men jag planerar även in det, för det mesta. Visst är jag spontan? Det är just det jag är, och det är bl.a. det som fått Tristessen på fall. Det och min fart i livet, och mycket mycket annat… Äntligen börjar det att sakta ner, visserligen är jag för slut för ngt annat, så det är bara att hålla i sig. Inga överaskningar alltså, om det nu inte är ngn som kommer och delar ut en storvinst förstås!

 En dag i taget…

Äntligen klart!

Nu är det länge sedan jag har bloggat. Har inte suttit mkt vid datorn överhuvudtaget de senaste veckorna. Jag har flyttat, renoverat och nu är jag totalt slut av allt. Jag ligger bara i min soffa och försöker återhämta mig.

Nu i påsk, är min unge på resa med sitt lag, och jag får verkligen en chans att ladda batterierna. Snabbmat, och inga tider att passa. Det känns som om jag skulle kunna sova i flera veckor…

Nåja, jag är glad att det är över, och det har blivit så fint. Nya mattor och tapeter överallt. Nu vill jag bara bli rik så jag kan inreda mitt hem med allt jag vill ha. Men till trots så är jag nöjd med det jag har, även om allt är gammalt. Det är mitt och jag har iaf valt det själv.

Jag vet faktiskt inte hur jag mår i dagarna, har inte hunnit känna efter. Det är både bra och dåligt, då hinner jag inte fokusera på det negativa, men inte ta hand om mig själv heller, då det behövs. Men jag tror jag mår ganska bra. Har dessvärre inte hunnit jobba i stegen under tiden, men det ska jag ta igen till veckan. Ska träffa min sponsor och prata prata prata… Det är länge sedan och jag längtar efter henne och hennes klokskap.

Jag ska skriva lite om stegen när jag piggnat på mig lite.

Nu ska jag försöka läsa igen lite i mina favoritbloggar, och jag håller på så länge jag orkar, eller jag bryter nog lite innan orken tar slut, så jag orkar till soffan… Orka!

Mitt i natten

Nu är det länge sedan jag uppdaterat min blogg, har haft fullt upp, och bloggeriet har fått stå åt sidan. Men jag är in och läser hos mina favoriter med jämna mellanrum, även om jag inte är så bra på att  kommentera.

Det är mitt i natten och jag är fortfarande vaken. Jag väntar på att min tonåring ska komma hem, han är hos en kompis i närheten, o  jag kan inte gå och lägga mig föränn han är hemma.

För övrig så blev jag på ett helvetes dåligt humör här fram om natten, pratade med mitt x, han kan verkligen få mig att bli riktigt förbannad. Egotrippad är vad han är! Vad ynkligt liksom. Ibland blir det bara för mkt, och just nu så får jag mer än jag behöver av olika anledningar. Det är bara att gilla läget, det blir bättre. Jag måste tro det, och det bestämmer jag mig också för.

Annars är jag glad och vi ska flytta. Vi fick den där lägenheten jag beklagade mig över i förra inlägget. De som stod etta i kön tackade nej i sista sekund. Det trodde jag inte, och jag ska äntligen komma ifrån det här bostadsområdet jag bor i. Inget fel här, men jag har aldrig lyckats få till ngn trivsel. Kände ganska snabbt att jag kom fel, men nu ska vi hem igen…

Nu ska jag snart gå och lägga mig, sonen kommer snart dessutom. Jag har massor med pyssel jag ska göra imorgon, betsa en tv-bänk och lite annat smått och gott.

På återseende

Framtiden…

Nu känner jag för att uppdatera lite. Jag mår bra, torts att sjukdomarna bara avlöst varandra, och stressen för allt som komma skall är stor.

Har varit på möte med försäkringskassan och jag må då säga att det var en varm och go människa jag fick möta. Hon tog mig på allvar och kom med en massa iakttagelser och klokskap som var klockrena. Det är skönt med människor som har ngt eget att komma med, nya infallsvinklar och minimalt fördömande, och inte utsätter mig för att tro att jag måste försvara och förklara mig.  Nu råkar det visserligen vara hennes jobb, men med mina ögon mätt så gjorde hon ett ypperligt arbete. Nu får framtiden visa vägen för Tristessen, så får vi se var den leder.

Annars händer det en del i mitt liv just nu, mest roliga saker faktiskt. Har gått för lite på möte på sista tiden, men jag får ta igen det. Däremot så jobbar jag kontinuerligt i stegen och ska så göra under en lång tid. Vad jag har märkt i mitt liv så är jag mkt mer självständig nu än vad jag varit, behöver inte allas gillande och godkännande, och det är så befriande. Jag känner att jag utan dåligt samvete, kan säga nej till andra människor, och jag behöver inte ens förklara mig. Jag kanske är inne i en bra fas, men må den då hålla i sig.

Jag gillar inte att bli styrd, inte heller att bli uppfostrad och påmind om alla mina egenheter… Gudars vad jag tjatar om det! Men det har blivit oerhört viktigt i mitt liv att människor låter mig vara, och ägnar sig åt sitt istället. Jag har märkt att det är mkt lättare för andra att ha sina egenheter om de samtidigt gör mig till medbrottsling, det vill säga berättar att jag är likadan eller har andra liknande konstigheter för mig. Gisslantagande säger jag bara.. Nu verkar det som om jag är allt annat än normal, men så är det inte. Jag är gode vanlig, åtminstone i mina ögon.

Kram därute och må så gott!

Föresten! Läs hos Tant Rasch, så får ni se vad hon haft för sig idag! Skönt med de som har mod och förmåga och kan vara språkrör för oss andra adhdare!

Surt sa räven…

Känner mig lite låg/besviken idag. Stod som tvåa i kön på en lägenhet jag gärna ville ha, men inte det, den gick till nummer 1. Hur kan man bli låg/besviken av det då? Inte går en väl och inbillar sig att en ska få en lägenhet när man inte står som nummer 1, och helst inte i ett jätteattraktivt bostadsområde!? Jo, jag ! Jag ville sååå gärna ha den. Hade dessutom fått bo dörr i dörr med en av mina bästa vänner. Vi gick båda och hoppades, men nu får vi vackert acceptera verkligheten. Men fördelen är iaf att jag lever billigare där jag bor nu, så jag tar mig i kragen och går vidare.

Nåja, det är finns andra planer för mitt liv, så jag inväntar dessa nyfiket.

Har pratat med min systerdotter idag, och gudars vad jag längtar efter mina syskonbarn. Ska få träffa de till påsk, så jag får allt hålla mig tills dess. Ska träffa våran sköna AK också, och det ska bli mer än spännande. Hon har verkligen gjort stort intryck i mitt liv. Jag har fått flera nya vänner här på bloggen och jag är mer än glad för det. Ibland ids jag inte till ringa ngn trots att det är tråkigt, och då det kan vara lika skönt att sätta sig vid datorn och blogga. Nu ska jag iaf se Lets dance, käka popcorn och glass med krossad choklad. Mums!

Väl mött, och tyck synd om mig nu för att jag inte fick “min” kära lägenhet!