På gång igen!

Nu har jag kommit igång med springandet igen, har hunnit springa några gånger sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Det går bara bra, och jag försöker ta det försiktigt. Däremot när jag packat väskan i förmiddags och var på väg till gymet, så fick jag bara tvärlust att låta bli, och gjorde således. Ska se om lusten kommer tillbaka under dagen. Jag hade en del inplanerat just idag och då kan det bli för mkt för mig, tror det var därför jag bangade.

Jag vet hur jag är, upp som en sol och ner som en pannkaka, jag har en inbyggd latmask som bara vill ligga på soffan och mysa. Jag lägger snabbt av med träning, och gör mina uppehåll, ibland år, och sen börjar jag om igen. Eller så är det min underliggande och kroniska depression som bromsar. Inte vet jag, däremot så vet jag att jag mår bättre när jag tränar , helst när jag tar ut mig ordentligt. Jag har svårt för att ta i allt vad tygen håller, fegar på både i spåret och på gymet. Äldsta sonen var med en dag på gymet och han sa jag måste bli lite förbannad och jobba på. Det går iaf  framåt, och nu orkar jag mer, och är lite uthålligare. Jag jobbar på det. Jag blir banne mig yr när jag tar i, känner dessutom ett stort motstånd till det, jag tror det är psykiskt. Just nu är jag dock snäll med mig själv och springer bara dryga 4,5 km, så vristen håller. Har hänt jag sprungit två ggr samma dag, men bara ngn enstaka gång. Ska öka när jag känner mig stabil i kroppen.

Man kan tro att jag bara tänker i träning och sånt nu, men så är icket fallet, men det håller massor av hjärnspöken borta. Mitt liv har varit tufft ett tag och jag har fått slita med mig själv och mina reaktioner. Jobbar på att lita på omgivningen och att jag fixar förändringar. Jag ska utveckla det här ngn dag, men inte just nu. Det känns då skönt att slå i botten iaf, och att sen ta sig upp är den mest intressanta resa en får göra.

Som jag alltid trott och sagt. ”Viljan är underordnad behoven”. Men det tål att diskuteras.

Just idag mår jag förbaskat bra

Skit också!

Jag är skadad och kan inte springa. Har ont i vristen. Jag var till sjukgymnasten igår, det är muskulärt. Jag var riktigt orolig, har haft det i två veckor utan bättring.

Således fick jag det rådet att springa under vatten, med flytbälte. Det har jag gjort idag, och det var superkul. Ja sprang bara en halvtimma,  men jag blev trött, om än lite. Det kändes iaf. Nu knyter jag skorna rejält, så inte fötterna svajar hit och dit när jag springer, tror det kan ha bidragit till skadan. Det och att jag sprang för långt innan alla fotens delar vant sig. Slarvmaja, och jag gillar inte hårt snörade skor. Nu gör jag det! Jag går på gymmet två ggr i veckan, det är tråkigt att inte kunna träna benen, men jag kör överkropp iaf.

Idag, av alla dagar känns det som om det börjar lätta, har inte lika ont, och haltar inte. Längtar tills jag får ge mig iväg ut och springa. Men jag nöjer mig med bassängträning tills vidare.

Jag har så jäkla bråttom, vill helst bli bra igår, men nu får jag allt stilla mig. Det är lätt för en sån som jag att lägga ner allt när jag måste göra ett uppehåll. Men just nu längtar jag bara ut i spåret.

Annat pågår också för fullt i mitt liv just nu, men det kommer ett inlägg om det snart. Idag känns det bra mina vänner och jag önskar er det samma!

Adhd i ett rasande tempo

Nu känns det som om prövningarna varit för många. Måste hämta andan. Här hemma hos oss har vi mått tjyvens några dagar. Känslomässiga svackor, sorg och svåra livsval som skall tas och förankras.

Jag måste finnas till både för egen del och för andras. Jag fixar det, men tufft är det. Nu börjar det lätta, har fått stor hjälp av vänner. De har lyssnat på och bekräftat mina reaktioner.

Min adhd hjärna gör inte saken lättare, då allt måste ske ”igår”, att vänta ger mig stora skälvan. Jag får träna på att hålla i mig, att inte skynda på, men det är det allra svåraste för mig. När det blir för starka känslor, och det är nära, så blir det svårt att ta det lugnt. Jag märker att jag skiftar i humöret, och bipolariteten blir oerhört påtaglig. Jag pendlar mellan himmel och helvete i ett rasande tempo. Många omkring mig har också adhd och andra diagnoser, och kämpar med liknande saker som jag, och det är inte alltid det lättaste, det kan helt enkelt bli fel, det går för fort, lyssnandet kommer i andra hand, snabba tolkningar får företräde. 

Men som jag sa, så börjar lugnet infinna sig, och jag kan se både ett mönster på mitt beteende och en ljusning vad gäller framtiden. Jag tränar fortfarande, vilket ger mig oerhört mkt, springer och går på gym, det fungerar. Jag längtar tills imorgon, då jag ska ge mig ut i spåret igen.

Livsglädje!

Idag har jag varit ute i spåret och joggat igen, underbart skönt och befriande. Jag springer inte långt, håller på att förbättra min kondition. Men några kilometer blir det dock.

Jag springer med min älskade vän och granne. Vi har så förbaskat roligt tillsammans. Vi springer ihop när tillfälle ges och vi tränar ihop när tillfälle ges. Vi skrattar ihop och vi gråter tillsammans. Vi är barndomsvänner, bodde ihop ett tag som 20åringar, och nu bor vi dörr i dörr. Vi båda har ett stort ensamhetsbehov, så vi håller oss för oss själva på kvällarna. Jag är så glad jag har henne, hon förgyller mina dagar och min tillvaro.

På Måndag blir det gymet igen, har kommit tillbaka efter mitt superkorta uppehåll. Resan gjorde att jag kom av mig, jag med mitt behov av rutiner. Jag vill kombinera gymandet och joggandet på ett hälsosamt vis, håller på att försöka hitta min rytm.

Jag är/har varit barnledig några dagar och jag känner mig totalt sysslolös. Varning Tristessen, varning! Jag kanske går ut ikväll. Jag har svårt för utelivet, har totalt kommit från det. Vet inte vad jag ska prata med folket om. Jag behöver tamejfan social träning, det räcker inte med att jobba lite och gå på gymet. Jag söker febrilt efter anledningar att slippa gå ut, men jag tror banne mig jag ska gå iaf.

Nå, jag får se hur det blir, klockan är bara 20.00 än så länge.

Må väl!

Skynda på!

Nu är det nästan en månad sen jag skrev nåt här på bloggen. Livet går iaf vidare, och sommaren har varit riktigt bra. Jag tränar på och konditionen blir bättre.

Har vilat några dagar nu, tror jag slet ut mig lite, och då är det lätt för mig att lägga ner det. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Adhd? Idag tänkte jag iaf bege mig ut och springa. Just nu så öser regnet ner och jag får allt vänta en stund. Brukar hålla i och träna i ungefär 3månader, sen har jag tagit ut mig max, och måste vila ett år till nästa gång… Ska försöka göra på ett annat sätt den här gången, kanske lyckas jag hålla fast vid träningen då. Det är så oerhört bra för mig, efter varje pass, styrke eller jogging, så mår jag så bra, ett lugn infinner sig som är bättre än t.o.m. Concerta.

Har varit till Sthlm i sommar några dagar, det var oerhört mysigt. Åkte faktiskt dit med sonen och ett gäng vänner till honom. De ville på Ung-09, och de ville shoppa lite. Det blev en mkt lyckad resa för oss alla, och Sthlm är en stad jag verkligen trivs i. Såklart passade jag på att träffa Skriet Från Vildmarken(Anna-Karin), vi hade de jättetrevligt. Vandrade på Skansen, fikade, pratade och pratade . Det var så givande och allt gick i stillhetens tecken.

Jag har blivit dålig på att vara snabb, min kropp har sagt ifrån. Har köpt en ny tv-bänk för ett några dagar sen, den ligger fortfarande i sin förpackning. Har flyttat in i mitten av Mars och jag har bara gardiner i ett rum än så länge. Hade det varit för ett par år sedan hade allt varit klart. Jag gjorde allt redan ”igår” förr om tiden. Jag fixar inte att skynda på längre, och det känns faktiskt bara bra.

Väl mött gott folk och håll tummarna för mig så jag lyckas hålla mig fast vid träningen, eller inte hålla mig fast, det blir fel ordval både muntligt och mentalt. Håll tummarna så jag lär mig hushålla med tiden och krafterna!

Må gott

Jag tränar!

Jag har börjat träna! Har hållit på i sex veckor, utan att berätta det! Tänkte inte skriva om det först, då jag som vanligt brukar lägga ner det på ett tag. Jag börjar med buller och bång, håller mig på toppen så länge jag har uthållighet och det är hyfsat roligt. Spelar ingen större roll om jag ser att jag både får muskler och blir smalare, när jag är leds, uttråkad och tappar fokus, då gör jag det. Då finns det inte mkt som kan ändra på det, tills nästa inspirationstillfälle. Då är det samma visa om igen. Nu råkar jag ha accepterat detta förfarande, och jag tänker inte låtsas ngt annat, dessutom så gör jag ”nästan” bara roliga saker i gymet, så jag ska hålla ut längre.

 När jag började blogga så simmade jag, så så länge sedan är det jag gjorde ngt bra för min kropp, förutom att analysera småspik förstås.

Jag tränar med min älskade vän och granne, vi är ungefär lika knäppa och fixerade så här från början. Bara det att hon är uthålligare och mer fokuserad, och det behöver jag.

Det vore typiskt mig att basunera ut för hela världen att jag numera är träningsnarkoman och lever ett fullständigt häslosamt liv, men massor med gymaktiviteter och långa långa promenader, så det tänker jag inte göra Jag tränar och promenerar så jag har knappt tid att blogga, men det tänker jag också bara berätta i förbigåendet.

Skumt! Varenda gång  jag skriver ordet träna, så blir det tråna! Undra vad det vill säga?

Jag vill tillägga en sak! Jag har blivit otroligt inspirerad av Judith! När hon bränner av sin halva sträcka när hon inte orkar hela, då dånar jag av inspiration. Hon imponerar på mig må ni tro! Vilken styrka!

Ångest.

Har haft ångest flera dagar nu, och jag är leds så in i helvete! Vet inte om det är min ekonomi, bipolaritet, adhd, klimakteriet, stress eller en kombination, eller vad det nu kan vara. Men det är helt oväsentligt, för det är ett helvete vilket fall som helst. Jag och en vän har varit ut på en lång lång promenad och imorgon ska jag och träna. Det lättar av att röra på kroppen, spänningarna drivs iväg. Det är riktigt länge sedan jag haft ngn ångest, så det kommer lite som en överaskning. Men det är så här det är att leva med alla diagnoser, all stress och det jag ännu inte lärt mig hantera.

Jag har fikat som tusan idag, och sötsaker gör inte saken bättre. Jag måste bara få gnälla av mig lite här på bloggen, det lättar lite.

Imorgon är en ny dag och med den nya möjligheter. Ska försöka göra den dagen bra och innehållsrik. Jag har börjat träna igen, och det känns helt underbart. Har lust att börja jogga,  men jag har inga skor för det. Ska köpa när jag får råd. Nu när jag börjar fundera så gör jag mkt bra saker för nu, tränar, tänker och försöker hitta balans och färdmedel för min väg, och det går ganska bra.

Åt helvete med all ångest, så blir det här bra!

Just nu!

Just idag mår jag riktigt bra. Har varit med en vän och vandrat på stan, kollat på kläder och köpt mig ett rouge. Ikväll ska jag till en annan vän och mysa och se på tv.  Jag är inte supertrött trots vandrandet och folkmassorna, det brukar ta ner mig ordentligt. Intrycken blir för många. Nu måste jag bara komma ihåg, att det är när jag är pigg jag måste vila, så nu ska jag ta det lugnt resten av dagen.  

Vi har pratat om tillfriskande idag, och jag måste inse att det tar tid, att jag inte kan stå på som vanligt folk. Det blir fel då, orken och energin går åt, får svårt att sova, ökad ångest och vill bara vara själv.

Nu har jag bestämt att morgondagen går åt till att blogga, läsa och eventuellt sitta på balkongen.

Väl mött gott folk!

The Critics

Fick en knuff om att kolla in den är sidan, och den var bra. Har inte hunnit nagelfara den ännu, och det kommer jag förmodligen aldrig att göra heller. Jag blir lätt trött när jag blogga, det är mkt att läsa. Här recenserar de bloggar, både ris och ros. Ska utmana koncentrationen på den här sidan en stund iaf.

Kolla in och säga vad ni tycker!

The critics

Behov!

Varför ska ens behov vara så skamliga? Behovet att bli sedd! Behovet av bekräftelse! Behovet av respektfullt bemötande! Behovet av att bli lyssnad på m.m.?

När jag var ung och mer därtill så var dessa behov skamliga för mig, och för många många andra. Jag är så förbannat leds på att vi människor för över våran egen skit på varandra, är inte oskyldig själv, så jag smiter inte undan. Om jag berättar en svårighet till min nästa så kan jag lika gärna få den tillbaka och nerstoppad i halsen. Jag gör själv detsamma, det finns i oss. Det du berättar för mig kanske är obearbetat hos mig och gömt i mina innersta rum, eller så saknar jag kunskap, så då vänder det sig i magen på mig när du berättar, och då kränker jag dig istället. Detta hände mig mkt förr om åren, då jag var mer öppen, delar så lite med andra för nu, det kostar för mkt.  Väljer med omsorg vem som får ta del av mina bekymmer, för de har jag forfarande gott om och behöver hjälp med att både analysera, tolka och lösa.

I min vänskapskrets råder det harmoni, inga tillrättavisanden, tolkningar analyser, eller jag vet allt beteenden, om vi inte ber varandra om det(inte allför ofta iaf). Jag har väldigt reflekterande vänner, trots detta så känner jag mig trygg när jag bara är, och inte förklarar och försvarar. Så har det inte alltid varit men en lär sig med åren, och jag är svårlärd. För mig tar det längre tid än för de flesta att lära mig nya saker.

Jag fastnar gärna i gamla spår och mönster. Idag är det okej, bara jag får rättvisa kommentarer, och inte min omgivning bestämmer vad som skall diskuteras och vad som ska upp på bordet. Jag vill låta min spontanitet få utrymme, och eftersom jag har adhd så byter jag samtalsämne gode ofta. Blir leds om ngn nöter på för länge om samma sak, eller i samma spår. Där brister det rejält i koncentration och uthållighet.

Nu kan det låta som om jag är en ganska svag(för uttalandet av våra behov anses av många att det försvagar oss) och egoistisk personlighet, men det är jag inte! Jag vet vad jag vill i mångt och mkt, och jag har lärt mig vem jag ska vända mig till när det blåser för hårt.

Jag är färdigtolkad och tänker inte höra hur jag är och hur jag reagerar av andra längre. Inte om jag inte ber om det! Det är lätt av vi med diagnoser blir föremål för andras tolkning och analys, och det accepterar jag inte längre. Hoppas det håller i sig! Kände hur jag gick igång trots att det är ett tag sedan nu…

Visst faller jag tillbaka och får börja om, men det gör inte ett förbaskade dugg. Jag vet att jag kan!

Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det får gå iaf. Får skärpa mig bättre till nästa inlägg och hålla mig till det jag tänkte från början… Känslorna och en del obearbetat tog överhanden.

Tycker bara att våra behov ska få kännas fullständigt sanna och tillåtna, det var bara det jag ville få sagt.

Må gott!