Concerta och bipolaritet.

Idag har jag gått ner rejält i dos på min concerta. Är inne i en bipolär fas och spretet i hjärnan blir för stort och svårt att hantera om jag tar för mkt concerta, det bara rusar på. Jag kan inte äta stämningsstabiliserande medicin, de har provat ett antal på mig, får bara en massa biverkningar.  Just nu vill de att jag bara ska äta concertan för det fungerar bäst för mig. Bäst vore väl om jag kunde äta någon stabiliserande medicin också, för jag behöver ett filter, vilket jag tycker att de verkar ge. Äter också en microdos cisordinol, den minsta man kan ta. Ska fortsätta med den, för jag inbillar mig att den håller mig lite lugnare. Jag fick mina diagnoser för några år sedan(har levt med de hela livet), men varit för trött och låg för att sätta min in i vad det egentligen betyder. Nu börjar jag orka och intressera mig för det igen. Jag vet hur det är att leva med adhd, har gjort det hela mitt liv, men att liksom skilja det ena från det andra kan vara svårare. Har hittat en del bra bloggar för oss bipolära, och en del bra när en har adhd också. Som jag förstår så överlappar dessa diagnoser varandra.

Fy när det spretar åt alla håll. Bipolära och adhiga vindar kan vara som ett brus ibland, och nu är jag inne i en period när jag är ljudkänslig. Tycker bl.a. det låter hemskt i badhuset när jag är och simmar, det blir ett väldigt skrikigt ljud. Får jobba så för att stänga det ute, och för det mesta lyckas det också, vilket jag är tacksam för. Ibland störs jag inte alls, det beror liksom på dagsformen. Att minska dosen har stängt ljudet ute, så jag får göra så för nu.

Adhd med missbruk som följd!

Jag vill komma i kontakt med kvinnor som har utvecklat ett missbruk, som har adhd i botten. Är det någon som vet om det finns ett sådant forum?

//Tristess

Jag vill inte döma, men gör det ändå…

Pratade med en läkare igår angående medicinering, och begreppet lätt och svår adhd. Hon menade på att det här med lätt och svår adhd kanske kom sig av att det är så lätt att diagnostisers en del. Vissa fyller knappt kriterierna för en diagnos medans en del fyller kriterierna med lätthet. Och vad gäller medicinering så ökar en så länge som det visar på förbättring, det finns inget tak egentligen. Jag är lite feg på att öka min concerta, men nu ska jag ta tag i den biten på allvar. Ska träffa min läkare snart, och det ser jag fram emot. 

Läser då och då att det finns de som gärna vill ha diagnosen adhd, för att det skulle vara häftigt på något vis. Egentligen låter det inte så konstigt, idag uppmärksammas adhd och vi med diagnosen kommer i ljuset på ett helt annat sätt. Jag tycker inte att det är konstigt att människor vill ha någon form av uppmärksamhet eller vill ingå i ett viss forum där de kan möta andra utsatta eller människor med ett uttalat utanförskap. Så deras anledning att vilja ha en adhd diagnos kanske bottnar i annat… Vi får hoppas att de blir sedda och får rätt hjälp, så de inte behöver söka sig olika identiteter för att hitta hem.

Läste hur en ung kvinna blev nermejad på en blogg bara för att hon var osäker och ställde i någras ögon en ”djävligt dum fråga” angående sin relation… Hon blottade sin strupe och sin litenhet, och hon blev huggen direkt. En ung och osäker tjej. Inte får vi hoppa på henne hur i våra ögon dumma frågor hon är ställer. Vi vet inte vad som ligger bakom andras beteenden och oförmågor. De kan ligga inte med ett funktionshinder eller ha andra svårigheter. Hon hade lika gärna kunnat vara en ung, obehandlad och osäker Tristess. Vi kan med lätthet ingå i en mobb, när det handlar om att ge sig på andra för deras dumhets skull. Jag tror vi går med, eller håller tyst för att våran egen dumhet inte skall komma i ljuset. Det väcker våran egen litenhet och skam. Vi vill inte ha andras oförmågor nerstoppade i halsen, det väcker kräkreflexen för våra egna skamfyllda små ”hemligheter”, då är det lättare att slå på den som har modet och törs, så slipper vi dela dumskapet…

Leva, inte bara bearbeta…?

Är på väg till simhallen, ska dra iväg en kilometer har jag tänkt. Det är så bra för mig, mina sinnen och min kropp, den drar ner på takten och jag blir ren samtidigt. 

Har funderat på bearbetandets konst på sistone, är igång igen. Jag börjar ju bli gammal och vis, så jag förstår att livet inte bara ska bearbetas, det också skall levas, in med luft under vingarna…

Det är så intressant, har varit utbränd flera år, och det i kombination med mina diagnoser. Före det hände så var jag ganska genomarbetad, hade jobbat med mig själv i många år, och kommit fram till bra mkt. Självklart blir en aldrig färdig, men lite ödmjukhet hade lyckats infinna sig iaf. Så blir jag slut, trött och oförmögen, får diagnosen adhd m.m. Förstod att jag stått på rätt hårt i mitt liv, utan många andningsuppehåll. Så jag blir liggandes, och det länge…

Nu är jag på fötterna igen, och med det så vaknar analyserandet och behovet av att bearbeta. Ja, även sånt jag en gång gått igenom. Men grejen är den, att jag ser allt i ett nytt ljus idag, och det med tanke på att jag fått en helt annan förståelse för mig själv och mitt sätt att leva. Nu måste jag på något vis hantera detta, sätta gränser för vad jag orkar, inte gräva för djupt där jag en gång varit(inte lägga locket på, det tänker jag aldrig göra, bara vara snäll), leva samtidigt som jag bearbetar. Det här verkar helt omöjligt, men jag känner mig både stark och på gång, och jag tänker ta risken.

Nu vänder Tristessen jacken inåt än en gång, i hopp om att finna frid och öka på min förståelse och kunskap vad gäller mina diagnoser och mitt liv så långt…

”Viljan är underordnad behoven”. Jag måste granska, bli vän med, acceptera, förstå mina behov och reaktioner, innan jag ens har en chans och lyckas styra de, och vissa av de styr jag kanske aldrig, får bara göra det bästa av situationen. Det går framåt om än lite. En dag i taget…

Adhd?

Läser i tidningsartiklar, lyssnar och ser på klipp och intervjuer om adhd. Tydligen kan man ha både svår, lätt, medel och vuxenadhd. Inte utan att jag blir förvirrad. Kan man vara lite gravid då också? Både jag och min ”unge” var väldigt lättdiagnostiserade sa ”doktorn” och det var väl en himla tur, för oss menar jag. Hade jag fått lätt adhd hade hjärnan spretat ännu mer, och förvirrat min om än vuxne unge, det hade jag också gjort. Och någon ”lätt” adhd har jag knappast, inte han heller. Är det inte så att svårigheterna är olika för oss alla, att vi använder oss av olika doser, mediciner, sätt och hjälpmedel för att fixa vardagen och relationerna? Vissa saker kan väl vara både svårare och lättare för en annan och tvärtom? Tycker det är onödigt att gradera adhd på det sättet, och jag förstår inte varför man gör det. Till vilken nytta och för vems skull?

Pratade med en gammal ”vän” igår som sa - Inte har du adhd inte! Vad säger man? Luften går lixom ur en, och det blir lättare att rycka på axlarna och lägga det på puckokontot, istället för att förklara. Ibland när jag lixom hamnar i ett förklarandeläge, så börjar jag ofta söka bra argument, och då förvinner de bara. Blir så ställd av såna kommentarer. Är det våra egna svårigheter som gör att vi minimerar andras, eller tror vi att vi måste rädda andra från sånt som skrämmer oss själva, för att vi inte har kunskapen? Jag är glad för min diagnos, den hjälper mig att förstå mig själv bättre. Äntligen har jag svaret på mina frågor och mina oförmågor.

Eller en anhörig till mig som sa -Ja, de delar då ut diagnosen adhd flitigt nuförtiden! Då sa jag – Sicken djävla tur då, det är på tiden att vi får både en utredning och en diagnos, och all den hjälp vi är i behov av.  – Att kunskapen om adhd ökar kan väl aldrig vara fel? 

Jag var en orolig och okoncentrerad liten tös, med lite vänner och en känsla av utanförskap. Ställde till det med både det ena och det andra. När jag var tonåring blev drivet och rastlösheten outhärdligt så jag började med alkohol. Ska berätta om det i ett annat inlägg. Såg ett tv-klipp på en sida jag var in på, som handlade om en kvinna som heter Ewa-Lena, hon hade sådan närvaro. Henne skulle jag vilja lyssna på irl. Visste jag hur man länkade så hade jag gjort det. Det måste jag lära mig.

Ord, jag vill känna ord…

Jag har tappat språket och minnet är under all kritik! Glömmer ord och får söka söka… Förr om åren, innan jag blev utbränd av livet och obehandlade funktionshinder, så var det dock inga problem. Då fanns språket där som en rejäl plattform att stå på, som någonting roligt att leka med. Älskade att analysera ordens innebörd, vrängde de både hit och dit. Analyserade så jag glöd. Det var en underbar tid. Visserligen så har mitt tempo också bidragit till det tillstånd jag befinner mig i, den farten jag försöker beskriva är också ett problem för mig.

Jag ser det här som ett stort handikapp i vissa situationer. Ibland måste jag avstå från diskussioner där jag har mycket att säga, bara för att jag inte hittar orden. Jag lägger mig för det är ingen ide… Har lättare att uttrycka mig med människor jag känner mig trygg med. Där kan både ord och tankar flöda. Det ger mig också hopp om att det finns där någonstans, att jag kan invänta det som ska tillbaka till mig, eller det jag kommer ha förmåga att förvalta.

Nu har iaf energin, lite av minnet, och en del av orden börjat återvända. Har jag tur så får jag åtminstone en del av språket och minnet tillbaka. Äntligen börjar jag känna igen mig. Vad som hänt på vägen gängsemed, är att jag kan hämta både ”hink och spade” om det vill sig, utan att känna mig knäpp. Kan vräka ur mig både det ena och andra. Det har jag iofs alltid gjort. Jag styr inte mina impulser. Skillnaden är väl att idag, kläcker jag ”dumheter” utan att känna skuldens och skammens intensiva färg(det händer menar jag).. Det är en befriande känsla.

Ska försöka skriva en del här på bloggen. Har fått det rådet av andra som både gjort sin inre resa med hjälp av skrivandet, och för att det främjar ordförrådet.

Summan av kardemumman är att jag är både tryggare och förståndigare idag, inte lika rädd. Har inte lika stort behov av att vara en centrumfigur. Om jag måste välja bland tillstånden så väljer jag dagens. Men såklart längtar jag…