Utmanad!

Jag har blivit utmanad av akgranberg Jag ska lista sju saker om mig själv, både alldagliga som oväntade. Nu blir jag nervös! Har aldrig varit med om något liknande, men jag hänger på.

1. Jag har jättelätt för att gråta

2. Jag har ramlat från tredje våningen(när jag var 6år), skulle bli rullstolsbunden, men gav mig inte, så jag kom på fötter.

3. Har krockat och backat på personbilar 6ggr(tror jag) sammanlagt

4. Jag tror på en kraft som är större än mig själv.

5. Jag blir väldigt stressad om jag inte kommer i tid

6. Jag dagdrömmer oerhört mycket.

7. Jag är rädd för att misslyckas.

 Tyvärr så har jag ingen att utmana, har inte lärt känna så många här på bloggen ännu, men det kanske kommer, och då ska jag utmana vidare.

12-stegsprogrammet!

Nyhemkommen från min sponsor, har jobbat i stegen idag. Idag har vi gått igenom min syn på mig själv och på vilket sätt jag tar plats, och om jag gör det då jag verkligen vill och behöver det. Vi har också pratat om mitt behov av att jämföra mig med andra och att alltid komma till korta. Mitt inbillade högmod har hon tagit ur mig. Tack gode Gud för det! Jag har slagit så enormt mycket på mig själv för jag har trott jag varit så full av högmod, men det är jag inte. Jag är inte så högmodig som jag tror, däremot så har jag full rätt att uppskatta mina goda egenskaper, utan att göra mig mindre än andra för det. Snarare så har hon belyst min rädsla för att aldrig komma upp i samma värde som mina medmänniskor, därav mina reaktioner i mångt och mycket.

Min stora stötesten just nu är den, att jag är så rädd för att bli genomskådad, och på det sättet minska i värde i andra människors ögon. Är rädd för att min uselhet och okunskap ska lysa igenom. Alltid om jag ska berätta något jag sagt eller gjort, så måste jag samtidigt berätta eller förtydliga mina brister, eller inbillade brister, så jag inte ska tas för högmodig eller för någon som inte har självinsikt, eller för någon som tror sig ska vara bättre än andra. Vill inte heller att någon annan ska ta sig rätten och hinna före och berätta om mina brister. Ska ta det med henne nästa gång. Vi går sakteliga fram, det är bättre att vara noga.

Idag är jag en tacksam nykter alkoholist, som tackar för att jag får leva nykter och kan göra den här resan. Jag tackar också för att jag fått nåden att möta människor, däribland min sponsor, som hjälper mig att inse mitt eget värde, och hjälper mig att välja bort det som är negativt för mig. Jag får liksom börja om igen. Inte så att jag inte utvecklats under dessa år av smärta, men orken har gått åt till att överleva. Jag har lärt mig någonting under mina mörka år också, de insikterna trillar in allteftersom jag blir piggare. Framförallt så ser jag på min omgivning med större förståelse.  Jag vill vara rustad för eventuella smällar igen, vill inte ligga mer i min soffa och bara vänta på att ångesten ska släppa.

Ångest!

Jag har mått bra ett tag nu, men det var inte länge sedan jag låg i min soffa och räknade minuterna, och ville bli kvitt min ångest. Jag tänkte att den här gången kommer jag inte ur det, det finns inget balsam för mitt mående. Det var en djävulsk väntan.  

Jag hade ett enormt behov av att höra att det kommer att bli bättre, att jag kommer att ta mig ur det här. Jag hade extremt stark ångest, och det i kombination av felmedicinering och min bipolaritet. Har återkommande perioder då livet ter sig svart och jag är känsligare än någonsin. Under de perioderna är jag känslig för vad folk säger och för deras värderingar. Håller de/jag måttet liksom, kan jag vara den jag är trots min ångest och förtvivlan? Måste jag be om tillåtelse för att få vara med i tyckandet? Idag är det inte många msk som får ta del av mig och mitt mående(mitt fundament), och i nuläget känns det helt ok för mig. Det är bara idag som räknas.

När det var som värst frågade jag mina vänner flera gånger i veckan om de trodde att jag skulle bli fri från min ångest. Och de svara lika snällt varje gång, att de trodde de. Jag slet på deras ork, det var så tungt, och det var så svart för mig.  Jag frågade min läkare och min psykolog samma sak, och alla gav mig samma svar. Jag levde på hoppet! Jag hade redan fått mina diagnoser, och jag kan garantera, att hade jag fått en regelrätt utredning som tonåring, hade jag fått diagnosen trotssyndrom och uppförandestörning också.

Har börjat jobba i 12-stegs programmet igen. Går igenom steg för steg med min sponsor. Det är mkt smärta, inte så mkt från tiden jag drack för det är så länge sedan, men tiden efteråt. Jag känner mig trygg med henne, och det känns så skönt att få tömma ryggsäcken än en gång., och med någon som jag bottnar hos, och ger mig en massa glömda och undangömda verktyg för att leva, och med egenvärde som ledstjärna. Ska skriva en separat sida om stegen så småningom. Vi går sakta framåt, finns ingen anledning att skynda på. Är fortfarande på steg1. Att inte duga och räcka till som människa, att inte ge mig själv rätten att vara den jag är, att alltid fråga andra om det jag känner och tycker går i land, och om det är acceptabelt i andras öron, att försvara mig redan innan jag har blivit genomskådad och mkt mer. Jag är så otroligt rädd för att bli genomskådad och det tänker jag inte acceptera längre. Jag har brottats med de här bitarna så länge jag kan komma ihåg, och jag har insett att helt fri det kommer jag aldrig att bli. Det gäller att hitta lindring så det går att leva, och det har jag gjort, men ibland ter det sig starkare med tankarna, och förlamningen hotar med sitt. Med insikterna kommer också förståelsen. Och jag vet ju med säkerhet att jag delar min trasighet, dåliga självkänsla och min osäkerhet med de flesta msk, vi delar bara inte med oss, eller så accepterar vi inte att det är så. 

Just idag mår jag bra, men det kan vända, och jag vet att med min utbrändhet och bipolaritet går jag aldrig säker. Jag tänker inte vara rädd, jag tänker leva!