Varför ska ens behov vara så skamliga? Behovet att bli sedd! Behovet av bekräftelse! Behovet av respektfullt bemötande! Behovet av att bli lyssnad på m.m.?
När jag var ung och mer därtill så var dessa behov skamliga för mig, och för många många andra. Jag är så förbannat leds på att vi människor för över våran egen skit på varandra, är inte oskyldig själv, så jag smiter inte undan. Om jag berättar en svårighet till min nästa så kan jag lika gärna få den tillbaka och nerstoppad i halsen. Jag gör själv detsamma, det finns i oss. Det du berättar för mig kanske är obearbetat hos mig och gömt i mina innersta rum, eller så saknar jag kunskap, så då vänder det sig i magen på mig när du berättar, och då kränker jag dig istället. Detta hände mig mkt förr om åren, då jag var mer öppen, delar så lite med andra för nu, det kostar för mkt. Väljer med omsorg vem som får ta del av mina bekymmer, för de har jag forfarande gott om och behöver hjälp med att både analysera, tolka och lösa.
I min vänskapskrets råder det harmoni, inga tillrättavisanden, tolkningar analyser, eller jag vet allt beteenden, om vi inte ber varandra om det(inte allför ofta iaf). Jag har väldigt reflekterande vänner, trots detta så känner jag mig trygg när jag bara är, och inte förklarar och försvarar. Så har det inte alltid varit men en lär sig med åren, och jag är svårlärd. För mig tar det längre tid än för de flesta att lära mig nya saker.
Jag fastnar gärna i gamla spår och mönster. Idag är det okej, bara jag får rättvisa kommentarer, och inte min omgivning bestämmer vad som skall diskuteras och vad som ska upp på bordet. Jag vill låta min spontanitet få utrymme, och eftersom jag har adhd så byter jag samtalsämne gode ofta. Blir leds om ngn nöter på för länge om samma sak, eller i samma spår. Där brister det rejält i koncentration och uthållighet. 
Nu kan det låta som om jag är en ganska svag(för uttalandet av våra behov anses av många att det försvagar oss) och egoistisk personlighet, men det är jag inte! Jag vet vad jag vill i mångt och mkt, och jag har lärt mig vem jag ska vända mig till när det blåser för hårt.
Jag är färdigtolkad och tänker inte höra hur jag är och hur jag reagerar av andra längre. Inte om jag inte ber om det! Det är lätt av vi med diagnoser blir föremål för andras tolkning och analys, och det accepterar jag inte längre. Hoppas det håller i sig! Kände hur jag gick igång trots att det är ett tag sedan nu…
Visst faller jag tillbaka och får börja om, men det gör inte ett förbaskade dugg. Jag vet att jag kan!
Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det får gå iaf. Får skärpa mig bättre till nästa inlägg och hålla mig till det jag tänkte från början… Känslorna och en del obearbetat tog överhanden.
Tycker bara att våra behov ska få kännas fullständigt sanna och tillåtna, det var bara det jag ville få sagt.
Må gott!
