Varför ska ens behov vara så skamliga? Behovet att bli sedd! Behovet av bekräftelse! Behovet av respektfullt bemötande! Behovet av att bli lyssnad på m.m.?
När jag var ung och mer därtill så var dessa behov skamliga för mig, och för många många andra. Jag är så förbannat leds på att vi människor för över våran egen skit på varandra, är inte oskyldig själv, så jag smiter inte undan. Om jag berättar en svårighet till min nästa så kan jag lika gärna få den tillbaka och nerstoppad i halsen. Jag gör själv detsamma, det finns i oss. Det du berättar för mig kanske är obearbetat hos mig och gömt i mina innersta rum, eller så saknar jag kunskap, så då vänder det sig i magen på mig när du berättar, och då kränker jag dig istället. Detta hände mig mkt förr om åren, då jag var mer öppen, delar så lite med andra för nu, det kostar för mkt. Väljer med omsorg vem som får ta del av mina bekymmer, för de har jag forfarande gott om och behöver hjälp med att både analysera, tolka och lösa.
I min vänskapskrets råder det harmoni, inga tillrättavisanden, tolkningar analyser, eller jag vet allt beteenden, om vi inte ber varandra om det(inte allför ofta iaf). Jag har väldigt reflekterande vänner, trots detta så känner jag mig trygg när jag bara är, och inte förklarar och försvarar. Så har det inte alltid varit men en lär sig med åren, och jag är svårlärd. För mig tar det längre tid än för de flesta att lära mig nya saker.
Jag fastnar gärna i gamla spår och mönster. Idag är det okej, bara jag får rättvisa kommentarer, och inte min omgivning bestämmer vad som skall diskuteras och vad som ska upp på bordet. Jag vill låta min spontanitet få utrymme, och eftersom jag har adhd så byter jag samtalsämne gode ofta. Blir leds om ngn nöter på för länge om samma sak, eller i samma spår. Där brister det rejält i koncentration och uthållighet. 
Nu kan det låta som om jag är en ganska svag(för uttalandet av våra behov anses av många att det försvagar oss) och egoistisk personlighet, men det är jag inte! Jag vet vad jag vill i mångt och mkt, och jag har lärt mig vem jag ska vända mig till när det blåser för hårt.
Jag är färdigtolkad och tänker inte höra hur jag är och hur jag reagerar av andra längre. Inte om jag inte ber om det! Det är lätt av vi med diagnoser blir föremål för andras tolkning och analys, och det accepterar jag inte längre. Hoppas det håller i sig! Kände hur jag gick igång trots att det är ett tag sedan nu…
Visst faller jag tillbaka och får börja om, men det gör inte ett förbaskade dugg. Jag vet att jag kan!
Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det får gå iaf. Får skärpa mig bättre till nästa inlägg och hålla mig till det jag tänkte från början… Känslorna och en del obearbetat tog överhanden.
Tycker bara att våra behov ska få kännas fullständigt sanna och tillåtna, det var bara det jag ville få sagt.
Må gott!
10 svar so far ↓
Mia // april 22, 2009 vid 5:25 e m |
Uj, jag vågar knappt fråga vad som föranledde dessa rader…
Jag är tyvärr en analytiker, men det hör till den delen av aspergerpersonligheten som jag besitter. Jag kommer ofta med tankar och vridningar/vinklingar på mina vänners funderingar men det är inte i jag-veta-bäst-anda. Tvärtom! Jag gillar när andra vrider och vänder på mina funderingar och problem också. Det kan rentav hjälpa mig in på nya spår eftersom jag lätt fastnar i gamla mönster och tankesätt.
Den delen av mig som ofta springer iväg är att jag så lätt kan se var det felas för andra och hur de ska ta sig vidare i deras fall. Dock inte alltför ofta i mitt eget…Eller också vet jag hur jag ska göra men tar mig inte förbi mitt gamla sätt att tänka och vara…
Sidospår, förlåt.
Kram!
tristess // april 22, 2009 vid 5:44 e m |
Mia! Det är 47års liv som föranleder mitt inlägg. Eftersom jag levt med adhd hela mitt liv, så har det många gånger gått rent åt skogen, har gjort mkt dumt, som gjort att andra både tyckt och tänkt. När en då kommer ur sin negativa spiral, och omgivningen fortsätter tycka och tänka så blir en leds. Nu är det inte alls vanligt förekommande, händer i stort sett aldrig, men jag kan känna av ojämlikheten i vissa relationer och i vissa situationer, och det tycker jag inte om. Jag blev nog bara så ivrig och full av den känsla det ger, när jag skrev inlägget.
Jag är också en analytiker, men det ska vara på lika villkor, inte bara en som bestämmer tonen och analyserar. När jag träffar mina närmsta vänner, så kan det gå hett till vad gäller analyserandet, men rättvist som jag ser det. Jag pratade med en vän för ngn dag sedan, och jag kom på mig med att hon inte en enda gång berättade hur jag var eller hur jag reagerade. Hon använde sig själv som verktyg för att hjälpa mig, berättade om sina egna svårigheter i liknande situationer, och det ger vinster, åtminstone för mig. Det gör oss jämbördiga, och det ger mig möjlighet att hjälpa tillbaka. Hjälpandet är en konst, och ofta sätter sig den som hjälper på piedestal, och tycker att den har både tolkningsrätt och lösningen. Men men, jag är en sådan piedestallösare själv, så jag kan se det från båda hållen…
Nu blev det här nästan ett nytt inlägg, men jag kan prata länge om det här.
Kram och ha en god afton!
Mia // april 23, 2009 vid 6:55 f m |
Som familjens svarta får ( på båda sidor vad jag hört…både farsgubbens och mors) har jag faktiskt upplevt detsamma. Hur andra gärna vill påpeka vad jag är för en filur och hur jag egentligen borde vara och bete mig. Jag har nog aldrig varit mig själv förrän jag skilde mig och fick perspektiv på tillvaron.
Då blev jag uppenbarligen helt knäpp och förlorad enligt familjen.
När jag så fick diagnoserna vart det : jaha, nu skyller hon på det också! Och det är väl klart att jag gör…till viss del. Det är så kristallklart varför jag inte kan vara som de andra i de fina salongerna när man läser i diagnoskriterierna till adhd och asperger syndrom.
Som jag själv ser på det har jag väl aldrig mått så bra som jag gör nu. Nu när jag har legitim orsak att vara den jag är! *s*
Kramen…
tristess // april 23, 2009 vid 7:18 f m |
Mia! Samma här, samma här. Jag är/var också familjens svarta får, sen tog min äldsta son över titeln, så det blev liksom bara den förlängda armen. Det gjorde det hela lite svårare för alla att komma över allt. Nu är det lugnt omkring honom, och han mår bra. Han fick också diagnosen adhd. När jag fick min diagnos fick jag höra av nästående, att de delar ut diagnoser till var och en nu för tiden, och att det var för lätt att bli diagnostiserad. En sa t.o.m. att jag var lugn som barn, och då brast det. Hela min skoltid har både jag och mina föräldrar fått kritik för att jag var så vild och hamnade i en det ena än det andra. Skolk, bråk, diskussioner med lärare m.m. Jag mår också ganska bra nu, förutom att jag är så trött och saknar energi.
Att få diagnos var som att få svar på mkt, även vad gäller min äldsta unge. Det gick att börja förstå och att arbeta utifrån helt andra förutsättningar. Ett lugn och en befrielse infann sig, det var som balsam i själen. Jag har inte haft så stort behov av att förkovra mig i ämnet, har tagit det lugnt, då jag är extremt utmattad.
Kram o ha en underbar dag!
AtDeHyDi // april 24, 2009 vid 8:00 f m |
Det jag tycker är jobbigt med att ”utvecklas” i in ad/hd är att det tar så jäkla mycket energi. Jag måste tänka igenom allting så jag inte gör någo som andra inte förväntar sig. Ibland poppar det igenom ändå men då är bägaren överfylld eller hur man skall uttrycka sig. Jag har skitit i medicinen ett par dagar och det har märkts tydligt både på jobbet och hemma. Turbo och arg kan man väl sammanfatta.. fast det kändes skönt i hela kroppen.. örjar igen för husfridens skull
tristess // april 25, 2009 vid 8:13 e m |
AtDeHyDi! Hej hej! Jag märker också av ilskan när jag glömmer min medicin… Ja, inte tusan är det lätt att lära sig leva med adhden, men vad har en för val. Ibland tackar jag för min diagnos, och ibland förbannar jag den. Just nu är jag i bra adhd form iaf, peppar, peppar. Jag menar att jag lyckas ta det lite lugnare, och för mig är det viktigt. Ilskan kan både vara en drivkrat och en väckarklocka. Jag kom nyss hem, har varit ute och ätit med en vän, och det gick bra. Jag brukar bli så oerhört trött när det är mkt prat och surr, men det var superkul. Vi satt vid ett bord med massor av okända människor, och det gick ovanligt bra att kryssa i samtalsämnena.
Kram och ha en underbar kväll!
AtDeHyDi // april 29, 2009 vid 5:22 e m |
Hej vännen..jag är så sölig med det mesta nu..har extrem beslutsångest..främst gällande ..hmm..allt typ
Det blir nog bra, har vart här förr..man hittar alltid ut ur hålan
tristess // april 30, 2009 vid 10:19 f m |
AtDeHyDi! Beslutsångest är mitt alias
Gudars vad jag håller på! Du kommer att hitta ut, och både starkare och visare kommer du att bli. Lägg det till din redan ägda klokskap, så ska du får se vad det blir. 
Håll ut vännen och lev medans du väntar på vägen ut…
En jättekram från mig!
psykos // april 29, 2009 vid 8:09 e m |
Hej! Jag har hittat din blogg genom en annan blogg som hade med psykisk sjukdom att göra,
och undrade om även du bloggar om detta? Isånnafall vill jag gärna länka till dig.
Skriv gärna en kommentar med vilken diagnos du har så jag kan lägga det på diagnossidorna, om du vill! Ifall jag hamnat helt fel eller olämpligt ber jag om ursäkt!
Kram P! Psykiatrin.blogg.se Psykiatrin@hotmail.com
tristess // april 30, 2009 vid 10:59 f m |
psykos! Jag bloggar om vardagen och vad det innebär, om livet och dess skiftningar, och att leva med adhd och bopolaritet, som i mitt fall. Däremot är jag är inte så informativ, och bjuder på en massa fakta vad gäller funktionshinder. Har inte koncentration och uthållighet att göra det just nu. Om du vill länka till min blogg, så får du gärna göra det. Jag kommer även att länka till din om det är ok. Jag ska gå in och läsa lite på din blogg när jag kommer hem ikväll, och då ska jag också försöka att skriva en kommentar som du kan lägga ut. Jag skickar den till den mailadress som du har uppgett.
Vänligen
//Tristess