Jag har börjat träna! Har hållit på i sex veckor, utan att berätta det! Tänkte inte skriva om det först, då jag som vanligt brukar lägga ner det på ett tag. Jag börjar med buller och bång, håller mig på toppen så länge jag har uthållighet och det är hyfsat roligt. Spelar ingen större roll om jag ser att jag både får muskler och blir smalare, när jag är leds, uttråkad och tappar fokus, då gör jag det. Då finns det inte mkt som kan ändra på det, tills nästa inspirationstillfälle. Då är det samma visa om igen. Nu råkar jag ha accepterat detta förfarande, och jag tänker inte låtsas ngt annat, dessutom så gör jag ”nästan” bara roliga saker i gymet, så jag ska hålla ut längre.
När jag började blogga så simmade jag, så så länge sedan är det jag gjorde ngt bra för min kropp, förutom att analysera småspik förstås.
Jag tränar med min älskade vän och granne, vi är ungefär lika knäppa och fixerade så här från början. Bara det att hon är uthålligare och mer fokuserad, och det behöver jag.
Det vore typiskt mig att basunera ut för hela världen att jag numera är träningsnarkoman och lever ett fullständigt häslosamt liv, men massor med gymaktiviteter och långa långa promenader, så det tänker jag inte göra 
Jag tränar och promenerar så jag har knappt tid att blogga, men det tänker jag också bara berätta i förbigåendet.
Skumt! Varenda gång jag skriver ordet träna, så blir det tråna! Undra vad det vill säga? 
Jag vill tillägga en sak! Jag har blivit otroligt inspirerad av Judith! När hon bränner av sin halva sträcka när hon inte orkar hela, då dånar jag av inspiration. Hon imponerar på mig må ni tro! Vilken styrka!
