Nu är det nästan en månad sen jag skrev nåt här på bloggen. Livet går iaf vidare, och sommaren har varit riktigt bra. Jag tränar på och konditionen blir bättre.
Har vilat några dagar nu, tror jag slet ut mig lite, och då är det lätt för mig att lägga ner det. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Adhd? Idag tänkte jag iaf bege mig ut och springa. Just nu så öser regnet ner och jag får allt vänta en stund. Brukar hålla i och träna i ungefär 3månader, sen har jag tagit ut mig max, och måste vila ett år till nästa gång… Ska försöka göra på ett annat sätt den här gången, kanske lyckas jag hålla fast vid träningen då. Det är så oerhört bra för mig, efter varje pass, styrke eller jogging, så mår jag så bra, ett lugn infinner sig som är bättre än t.o.m. Concerta.
Har varit till Sthlm i sommar några dagar, det var oerhört mysigt. Åkte faktiskt dit med sonen och ett gäng vänner till honom. De ville på Ung-09, och de ville shoppa lite. Det blev en mkt lyckad resa för oss alla, och Sthlm är en stad jag verkligen trivs i. Såklart passade jag på att träffa Skriet Från Vildmarken(Anna-Karin), vi hade de jättetrevligt. Vandrade på Skansen, fikade, pratade och pratade . Det var så givande och allt gick i stillhetens tecken.
Jag har blivit dålig på att vara snabb, min kropp har sagt ifrån. Har köpt en ny tv-bänk för ett några dagar sen, den ligger fortfarande i sin förpackning. Har flyttat in i mitten av Mars och jag har bara gardiner i ett rum än så länge. Hade det varit för ett par år sedan hade allt varit klart. Jag gjorde allt redan ”igår” förr om tiden. Jag fixar inte att skynda på längre, och det känns faktiskt bara bra.
Väl mött gott folk och håll tummarna för mig så jag lyckas hålla mig fast vid träningen, eller inte hålla mig fast, det blir fel ordval både muntligt och mentalt. Håll tummarna så jag lär mig hushålla med tiden och krafterna!
Må gott
8 svar so far ↓
Judith // augusti 29, 2009 vid 2:03 e m |
Så gött höra av dig vännen!
Vi tycks båda varit i Sthlm men du var där efter jag varit där. Vet just den där Ung-09 var veckan därpå jag kom hem.
Och ang. träningen så är vi lika där med. Inte bara ADHDn tror jag utan för mig även beroendepersonligheten. Där gäller även där allt eller inget.
Jag har aldrig heller lyckats hålla fast i något utan slitit ut mig totalt. Än så länge joggar jag men det var tungt komma igång igen efter veckorna i Sthlm då jag inte sprang alls. Men nu är jag igång igen….nåväl med kanske något mindre ”måste” denna gång. Men jag vet jag skulle börja slå på mig själv något enormt också om jag nu la av och gick upp i vikt igen tex. Det är inte värt det heller. Och det är ju för hälsans skulle också.
Jag vill också lyckas denna gången. Veta att jag klarar av det utan att ge upp vid minsta mothugg. Men däremot mår ajg inget vidare annars och med Concertan och min ljudkänslighet ska erkännas. Hoppas syster Bo har något bra att hjälpa mig med nu när han kommer tillbaks igen i veckan.
Kram och jag håller varenda tumme på att du fortsätter träna med ”måtta”. Det där ordern ”lagom” du vet.
tristess // augusti 29, 2009 vid 8:19 e m |
Hej gulledu! Ja, tror också det är beroendepersonligheten, på pricken. Den och allt annat skit. Det finns faktiskt annat att prova än Concerta. Jag äter Ritalin nu, och jag tycker nästan den fungerar lite bättre på mig, ska snart utvärdera den. Ljudkänslighet är ett helvete, och för den som inte vet och förstår så är det rent fysiskt smärtsamt, iaf för mig. Jag blir knäckt av vassa och höga ljud.
Ja, du vet det här med träningen du, hur det nu kan ställa till det för en. Det var Sthlmresan som förstörde för mig med, kom av mig ordentligt, och för mig är kontinuitet tamejtusan allt.
Kram kära du och jag håller mina tummar för dig med.
Anna-Karin Granberg // augusti 29, 2009 vid 7:49 e m |
Käraste vännen!
Nöjet var helt på min sida. Jag går fortfarande och tänker på hur fint det var att träffas i riktiga livet efter vår långa nätvänskap. Med många människor kan det kännas lite stelt när man träffas första gången, visserligen kan jag hålla låda för två vid behov, men med dig var det lugnt och avspänt från första stund. Jag kommer åt ditt håll snart och då kan samtalet ta vid irl.
Jag tänker på det du skriver om att vara dålig på att vara snabb. Förr använde man uttrycket ”långsam” som synonym till förståndshandikappad och det hade en rejält negativ klang. Även idag ses det som en merit att vara snabb, effektiv, få saker fixade fort, så är hela vår kultur. Men snabbheten har ett högt pris. Ett upptrissat livstempo kan vara ett sätt att gömma undan en inre tomhet och sorg. Jag är glad att du ser det som positivt att det går lite långsammare och inte blir stressad och självkritisk.
Kramar!
tristess // augusti 29, 2009 vid 8:24 e m |
Kära AK! Jag har fått betala priset och det med råge, utbränd och totalt slut. Ja, du vet ju. Nej, jag är glad att det går saktare, om än jag kan börja rusa på än idag. Men det tar längre tid att få saker gjorda, och jag känner inte lika stor stress för att jag taggar ner.
Så himlans kul det var att träffa dig, lätt och rofyllt. Jag är ganska blyg, men jag vet inte om det märks.
Det ska bli lika roligt att du kommer häråt.
Kram och gokväll!
Judith // augusti 29, 2009 vid 10:35 e m |
Ja det du skriver om den fysiska smärtan med ljudkänsligheten….den är verkligen skärande. Inne i mig. Det gör så ont. Så satans ont och det går på en sekund så har jag tappat all vett och sans när ljudet kommer. Det går så fort. Det är skrämmande också. Jag blir paralyserad av smärta. Så svårt att förklara för dom som inte vet hur det är.
Och i den smärtan blir jag handlingsförlamad. Jag förstår allt mer vad det är som händer inom mig.
Kram
tristess // augusti 31, 2009 vid 6:07 f m |
Ja, det är fördjävligt. En måste lägga all energi på att skydda sig. Jag vet inte vad som hänt, men jag är inte lika ljudkänslig längre, det har gått bort. Förr om åren var det riktigt jobbigt.
Kram och hoppas verkligen du får rätt hjälp mot detta
Mia // september 4, 2009 vid 9:59 f m |
Hundar, ja vilka djur man än nu favoriserar, är verkligen livselixir! Jag fasar för hur tillvaron kommer att bli om jag får avslag på sjukersättningen. Fast å andra sidan har jag ju rätt att åberopa mitt funktionshinder och ansöka om lönebidragsanställning. Det innebär per automatik att jag inte kommer jobba heltid för det klarar jag inte pga min obefintliga sociala sida och sömnstörningar. I perioder orkar jag inte träffa människor och isolerar mig. Hur det ska kunna kombineras med en heltidsanställning, det låter jag de där som tror sig veta, att klura ut. Jag har alltid varit sån här och det kan ingen medicin, f-kassas nya regler eller pysslolog ändra på tyvärr.
Kram!
tristess // september 4, 2009 vid 11:06 f m |
Jag har alltid älskat hundar, växte upp med både katt och hund. Ja, det här med sjukersättning, inte känner en sig trygg iaf, och det gör inte prognosen bättre. Jag försöker gilla läget och inte tänka allt för mkt på det, verkar inte kunna påverka läget ändå. Jag har fått tid på arbetsterapin, ska prova ut olika hjälpmedel. Har fått en tid på två timmar, och bara det ger mig kallakårar. Hur ska jag orka ta in information och komma ihåg allt sen då? Hujedamig! De är förmodligen både van och experter på såna som mig, så det har de nog med i beräkningen. Ibland känner jag mig som ett annat ?
Hoppas det löser sig för dig med se. När upphör det för dig?
Kram