Alkoholist, medberoende, adhd, bipolär m.m.

Nu har jag lämnat in bilen, hämtat medicin, köpt fika, min äldsta son fyller år idag, och städat lite. Jag kan inte släppa tanken på att bilen håller på att gå sönder, visserligen ingen ny bil, men helt ur tiden är den inte. Tänk vad jag ägnar timmar åt att oroa mig, för än det ena än det andra. Jag blir hög på all djävla oro! Nu skulle jag behöva meditera och finna ngn inre ro. Ska på möte med min sponsor ikväll, och det ser jag fram emot. Har fått i uppgift av min sponsor att träna på att leva i nuet, och jag tränar för fulla muggar just nu, läser min lilla fusklapp ofta. Det fungerar faktiskt, men jag glömmer fort, och så är jag igång igen.

Hur många msk som helst klarar sig utan bil, det blir tufft, men det går. Värst blir det när sonen tränar sent, och det är matcher på helgerna och han behöver skjuts. Jag kommer att göra så, att jag säljer härken billigt till ngn som orkar meka med den, och köper mig en liten och billigare bil.

Min adhd gör inte saken bättre i skrivandets stund, hoppas ngn kreativitet slår till och jag hittar en utväg både ekonomiskt och känslomässigt. För att inte tala om min bipolaritet som ligger som ett djävla filter och gnager. Jag är så djävla leds på min livssituation och mina diagnoser just nu och jag får för mkt. Alkoholist, medberoende, vuxet barn till alkoholist, adhd, bipolär, GAD, pank och full av bekymmer.

Det värsta är dock inte bilen, det är trots allt materiellt, men det är lättare att ägna min oro åt den just nu. En mkt nära till mig super allt mer, han går snart under ordentligt. Jag vet med all min kunskap att det kanske också är det bästa, att slå i botten helt och fullt. Men det gör ont att se och jag kan ingenting göra för att mildra smällen. Lika bra att den blir stor och rejäl, så kanske han kommer på fötter igen, och det snabbare. Just idag är det lugnt, han är för slut för att dricka, men han har snart vilat upp sig och kan börja om igen.

Det är egentligen det här som skapar min största oro och blockerar mina tankar…

Allt eller inget!

Jag har kommit på att bloggandet tar både tid och energi från Tristessen… Så jag måste redan begränsa det, trots några ynka dagar i bloggvärlden. Går in med hull och hår, läser bloggar, kommenterar och tar till mig. Blir inspirerad och får lust att skriva om allt allt allt. Det innebär att jag allt som oftast tappar fokus, hjärnan spretar.

Började med en hel himla kilometer när jag började simma(otränad), lika bra att göra det ordentligt när jag ändå håller på. Går helhjärtat in i allt nytt, ger järnet… Allt eller inget, svart eller vitt! Fick lära mig när jag kom in i programmet(AA), att det beteendet var typiskt alkoholister. Måste nog drista mig till att säga, att det är typiskt min Adhd också. Så dubbla allt eller inget! Det är jag det!

Hörde min äldsta son viskade till min yngre för några år sedan. – Säg aldrig till mamma att du gillar en maträtt, för då får du den fyra dagar i rad… fniss fniss, men ack så sant. Gör jag inte för lite av en sak så gör jag för mycket av en annan. Tänk vad di barna har fått stå ut…

Tur är att jag ibland hinner fatt mig själv och kan begränsa min iver, som nu när jag inser att jag måste begränsa min bloggariver, och inte bränna ut mig det första jag gör. Har dragit ner på mycket som stjäl min energi, måste förtusan hushålla med den så jag orkar.

 Jag tänker ut en plan och återkommer, kanske inte i denna fråga, snart är det här gammalt, och jag får nytt att grunna på.

Som tur är så blir en äldre och en lär sig att förhålla sig till sina sidor… Det lyckas långt ifrån alltid, men dock ibland, och då är det bara göra vågen.

Tacksam…

Får någon form av prestationsångest när jag ska skriva här på bloggen… Vafan, det är bara att glömma sånt tjafs, det får låta som det låter helt enkelt. 

Idag när jag simmade så pratade jag ”lite” med tanterna i bassängen, de kan stanna efter ngn längd och prata på om ditten och datten, mest om sina krämpor som de har ett sådant behov av, och det går jag gärna med på. Nu ligger det till så här att jag gärna lånar ut mina öron till det behjärtansvärda ändamålet, men jag har banne mig inte den ron i kroppen som behövs för att stanna upp x antal gånger för att snicksnacka, det brinner i ben och hjärna när jag väl har börjat. Så jag försöker simma med distans, inte titta upp så mkt så de hinner nita fast mig med blicken, bli tagen som gisslan, för då hinner jag inte smita.  En dag har jag har bestämt mig för att basta med de här goa tanterna och lyssna för brinnande livet. Jag gillar de verkligen, tanterna alltså…

Var på ett AA-möte igårkväll, har haft ett långt uppehåll, ja, på flera år. Har inte tagit mig några återfall, det är inte därför. Det beror snarare på högmod, lättja, och andra mer allvarsamma saker. Jag behövde ett uppehåll, om än inte på alla dessa år, men åren bara gick och gick… Det är det inte så lätt att bara komma in där efter så många år, ny grupp, nya ansikten, och jag är ingen tuffing längre, som bara slänger mig in i hetluften. Det som gör det enklare, är att vi delar samma sjukdom, och många av de konsekvenser och den förtvivlan som sjukdomen för med sig. Men jag har iaf lyssnat, lärt och tackat Gud för att jag hittade till AA för flera år sedan. Är också glad att jag hittat tillbaka dit igen, ska bli mer aktiv i mitt mötesgående. Jag går inte på AA för att sluta dricka längre, jag går dit för att inte börja om igen. Jag har aldrig varit speciellt kaxig och trott att jag minsann kommer att fixa det här. Jag försöker vara ödmjuk och ta varningsflaggorna på allvar. Har gjort mig själv och andra väldigt illa, och i den sitsen vill jag inte hamna igen. ”Jag vill inte tappa kontrollen” över mitt liv alltså!

Jag har varit ganska ”lugn” sedan jag började simma, det känns som om luften sakta men säkert går ur mig. Känns inte som om jag har någon Adhd just nu(haha), skönt mer dessa vilopauser, när kroppen tar ner farten. De är inte långvariga så det är bara att njuta…