Skit också!

Jag är skadad och kan inte springa. Har ont i vristen. Jag var till sjukgymnasten igår, det är muskulärt. Jag var riktigt orolig, har haft det i två veckor utan bättring.

Således fick jag det rådet att springa under vatten, med flytbälte. Det har jag gjort idag, och det var superkul. Ja sprang bara en halvtimma,  men jag blev trött, om än lite. Det kändes iaf. Nu knyter jag skorna rejält, så inte fötterna svajar hit och dit när jag springer, tror det kan ha bidragit till skadan. Det och att jag sprang för långt innan alla fotens delar vant sig. Slarvmaja, och jag gillar inte hårt snörade skor. Nu gör jag det! Jag går på gymmet två ggr i veckan, det är tråkigt att inte kunna träna benen, men jag kör överkropp iaf.

Idag, av alla dagar känns det som om det börjar lätta, har inte lika ont, och haltar inte. Längtar tills jag får ge mig iväg ut och springa. Men jag nöjer mig med bassängträning tills vidare.

Jag har så jäkla bråttom, vill helst bli bra igår, men nu får jag allt stilla mig. Det är lätt för en sån som jag att lägga ner allt när jag måste göra ett uppehåll. Men just nu längtar jag bara ut i spåret.

Annat pågår också för fullt i mitt liv just nu, men det kommer ett inlägg om det snart. Idag känns det bra mina vänner och jag önskar er det samma!

Adhd i ett rasande tempo

Nu känns det som om prövningarna varit för många. Måste hämta andan. Här hemma hos oss har vi mått tjyvens några dagar. Känslomässiga svackor, sorg och svåra livsval som skall tas och förankras.

Jag måste finnas till både för egen del och för andras. Jag fixar det, men tufft är det. Nu börjar det lätta, har fått stor hjälp av vänner. De har lyssnat på och bekräftat mina reaktioner.

Min adhd hjärna gör inte saken lättare, då allt måste ske ”igår”, att vänta ger mig stora skälvan. Jag får träna på att hålla i mig, att inte skynda på, men det är det allra svåraste för mig. När det blir för starka känslor, och det är nära, så blir det svårt att ta det lugnt. Jag märker att jag skiftar i humöret, och bipolariteten blir oerhört påtaglig. Jag pendlar mellan himmel och helvete i ett rasande tempo. Många omkring mig har också adhd och andra diagnoser, och kämpar med liknande saker som jag, och det är inte alltid det lättaste, det kan helt enkelt bli fel, det går för fort, lyssnandet kommer i andra hand, snabba tolkningar får företräde. 

Men som jag sa, så börjar lugnet infinna sig, och jag kan se både ett mönster på mitt beteende och en ljusning vad gäller framtiden. Jag tränar fortfarande, vilket ger mig oerhört mkt, springer och går på gym, det fungerar. Jag längtar tills imorgon, då jag ska ge mig ut i spåret igen.

Skynda på!

Nu är det nästan en månad sen jag skrev nåt här på bloggen. Livet går iaf vidare, och sommaren har varit riktigt bra. Jag tränar på och konditionen blir bättre.

Har vilat några dagar nu, tror jag slet ut mig lite, och då är det lätt för mig att lägga ner det. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Adhd? Idag tänkte jag iaf bege mig ut och springa. Just nu så öser regnet ner och jag får allt vänta en stund. Brukar hålla i och träna i ungefär 3månader, sen har jag tagit ut mig max, och måste vila ett år till nästa gång… Ska försöka göra på ett annat sätt den här gången, kanske lyckas jag hålla fast vid träningen då. Det är så oerhört bra för mig, efter varje pass, styrke eller jogging, så mår jag så bra, ett lugn infinner sig som är bättre än t.o.m. Concerta.

Har varit till Sthlm i sommar några dagar, det var oerhört mysigt. Åkte faktiskt dit med sonen och ett gäng vänner till honom. De ville på Ung-09, och de ville shoppa lite. Det blev en mkt lyckad resa för oss alla, och Sthlm är en stad jag verkligen trivs i. Såklart passade jag på att träffa Skriet Från Vildmarken(Anna-Karin), vi hade de jättetrevligt. Vandrade på Skansen, fikade, pratade och pratade . Det var så givande och allt gick i stillhetens tecken.

Jag har blivit dålig på att vara snabb, min kropp har sagt ifrån. Har köpt en ny tv-bänk för ett några dagar sen, den ligger fortfarande i sin förpackning. Har flyttat in i mitten av Mars och jag har bara gardiner i ett rum än så länge. Hade det varit för ett par år sedan hade allt varit klart. Jag gjorde allt redan ”igår” förr om tiden. Jag fixar inte att skynda på längre, och det känns faktiskt bara bra.

Väl mött gott folk och håll tummarna för mig så jag lyckas hålla mig fast vid träningen, eller inte hålla mig fast, det blir fel ordval både muntligt och mentalt. Håll tummarna så jag lär mig hushålla med tiden och krafterna!

Må gott

Jag tränar!

Jag har börjat träna! Har hållit på i sex veckor, utan att berätta det! Tänkte inte skriva om det först, då jag som vanligt brukar lägga ner det på ett tag. Jag börjar med buller och bång, håller mig på toppen så länge jag har uthållighet och det är hyfsat roligt. Spelar ingen större roll om jag ser att jag både får muskler och blir smalare, när jag är leds, uttråkad och tappar fokus, då gör jag det. Då finns det inte mkt som kan ändra på det, tills nästa inspirationstillfälle. Då är det samma visa om igen. Nu råkar jag ha accepterat detta förfarande, och jag tänker inte låtsas ngt annat, dessutom så gör jag ”nästan” bara roliga saker i gymet, så jag ska hålla ut längre.

 När jag började blogga så simmade jag, så så länge sedan är det jag gjorde ngt bra för min kropp, förutom att analysera småspik förstås.

Jag tränar med min älskade vän och granne, vi är ungefär lika knäppa och fixerade så här från början. Bara det att hon är uthålligare och mer fokuserad, och det behöver jag.

Det vore typiskt mig att basunera ut för hela världen att jag numera är träningsnarkoman och lever ett fullständigt häslosamt liv, men massor med gymaktiviteter och långa långa promenader, så det tänker jag inte göra Jag tränar och promenerar så jag har knappt tid att blogga, men det tänker jag också bara berätta i förbigåendet.

Skumt! Varenda gång  jag skriver ordet träna, så blir det tråna! Undra vad det vill säga?

Jag vill tillägga en sak! Jag har blivit otroligt inspirerad av Judith! När hon bränner av sin halva sträcka när hon inte orkar hela, då dånar jag av inspiration. Hon imponerar på mig må ni tro! Vilken styrka!

Ångest.

Har haft ångest flera dagar nu, och jag är leds så in i helvete! Vet inte om det är min ekonomi, bipolaritet, adhd, klimakteriet, stress eller en kombination, eller vad det nu kan vara. Men det är helt oväsentligt, för det är ett helvete vilket fall som helst. Jag och en vän har varit ut på en lång lång promenad och imorgon ska jag och träna. Det lättar av att röra på kroppen, spänningarna drivs iväg. Det är riktigt länge sedan jag haft ngn ångest, så det kommer lite som en överaskning. Men det är så här det är att leva med alla diagnoser, all stress och det jag ännu inte lärt mig hantera.

Jag har fikat som tusan idag, och sötsaker gör inte saken bättre. Jag måste bara få gnälla av mig lite här på bloggen, det lättar lite.

Imorgon är en ny dag och med den nya möjligheter. Ska försöka göra den dagen bra och innehållsrik. Jag har börjat träna igen, och det känns helt underbart. Har lust att börja jogga,  men jag har inga skor för det. Ska köpa när jag får råd. Nu när jag börjar fundera så gör jag mkt bra saker för nu, tränar, tänker och försöker hitta balans och färdmedel för min väg, och det går ganska bra.

Åt helvete med all ångest, så blir det här bra!

Behov!

Varför ska ens behov vara så skamliga? Behovet att bli sedd! Behovet av bekräftelse! Behovet av respektfullt bemötande! Behovet av att bli lyssnad på m.m.?

När jag var ung och mer därtill så var dessa behov skamliga för mig, och för många många andra. Jag är så förbannat leds på att vi människor för över våran egen skit på varandra, är inte oskyldig själv, så jag smiter inte undan. Om jag berättar en svårighet till min nästa så kan jag lika gärna få den tillbaka och nerstoppad i halsen. Jag gör själv detsamma, det finns i oss. Det du berättar för mig kanske är obearbetat hos mig och gömt i mina innersta rum, eller så saknar jag kunskap, så då vänder det sig i magen på mig när du berättar, och då kränker jag dig istället. Detta hände mig mkt förr om åren, då jag var mer öppen, delar så lite med andra för nu, det kostar för mkt.  Väljer med omsorg vem som får ta del av mina bekymmer, för de har jag forfarande gott om och behöver hjälp med att både analysera, tolka och lösa.

I min vänskapskrets råder det harmoni, inga tillrättavisanden, tolkningar analyser, eller jag vet allt beteenden, om vi inte ber varandra om det(inte allför ofta iaf). Jag har väldigt reflekterande vänner, trots detta så känner jag mig trygg när jag bara är, och inte förklarar och försvarar. Så har det inte alltid varit men en lär sig med åren, och jag är svårlärd. För mig tar det längre tid än för de flesta att lära mig nya saker.

Jag fastnar gärna i gamla spår och mönster. Idag är det okej, bara jag får rättvisa kommentarer, och inte min omgivning bestämmer vad som skall diskuteras och vad som ska upp på bordet. Jag vill låta min spontanitet få utrymme, och eftersom jag har adhd så byter jag samtalsämne gode ofta. Blir leds om ngn nöter på för länge om samma sak, eller i samma spår. Där brister det rejält i koncentration och uthållighet.

Nu kan det låta som om jag är en ganska svag(för uttalandet av våra behov anses av många att det försvagar oss) och egoistisk personlighet, men det är jag inte! Jag vet vad jag vill i mångt och mkt, och jag har lärt mig vem jag ska vända mig till när det blåser för hårt.

Jag är färdigtolkad och tänker inte höra hur jag är och hur jag reagerar av andra längre. Inte om jag inte ber om det! Det är lätt av vi med diagnoser blir föremål för andras tolkning och analys, och det accepterar jag inte längre. Hoppas det håller i sig! Kände hur jag gick igång trots att det är ett tag sedan nu…

Visst faller jag tillbaka och får börja om, men det gör inte ett förbaskade dugg. Jag vet att jag kan!

Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det får gå iaf. Får skärpa mig bättre till nästa inlägg och hålla mig till det jag tänkte från början… Känslorna och en del obearbetat tog överhanden.

Tycker bara att våra behov ska få kännas fullständigt sanna och tillåtna, det var bara det jag ville få sagt.

Må gott!

Framtiden…

Nu känner jag för att uppdatera lite. Jag mår bra, torts att sjukdomarna bara avlöst varandra, och stressen för allt som komma skall är stor.

Har varit på möte med försäkringskassan och jag må då säga att det var en varm och go människa jag fick möta. Hon tog mig på allvar och kom med en massa iakttagelser och klokskap som var klockrena. Det är skönt med människor som har ngt eget att komma med, nya infallsvinklar och minimalt fördömande, och inte utsätter mig för att tro att jag måste försvara och förklara mig.  Nu råkar det visserligen vara hennes jobb, men med mina ögon mätt så gjorde hon ett ypperligt arbete. Nu får framtiden visa vägen för Tristessen, så får vi se var den leder.

Annars händer det en del i mitt liv just nu, mest roliga saker faktiskt. Har gått för lite på möte på sista tiden, men jag får ta igen det. Däremot så jobbar jag kontinuerligt i stegen och ska så göra under en lång tid. Vad jag har märkt i mitt liv så är jag mkt mer självständig nu än vad jag varit, behöver inte allas gillande och godkännande, och det är så befriande. Jag känner att jag utan dåligt samvete, kan säga nej till andra människor, och jag behöver inte ens förklara mig. Jag kanske är inne i en bra fas, men må den då hålla i sig.

Jag gillar inte att bli styrd, inte heller att bli uppfostrad och påmind om alla mina egenheter… Gudars vad jag tjatar om det! Men det har blivit oerhört viktigt i mitt liv att människor låter mig vara, och ägnar sig åt sitt istället. Jag har märkt att det är mkt lättare för andra att ha sina egenheter om de samtidigt gör mig till medbrottsling, det vill säga berättar att jag är likadan eller har andra liknande konstigheter för mig. Gisslantagande säger jag bara.. Nu verkar det som om jag är allt annat än normal, men så är det inte. Jag är gode vanlig, åtminstone i mina ögon.

Kram därute och må så gott!

Föresten! Läs hos Tant Rasch, så får ni se vad hon haft för sig idag! Skönt med de som har mod och förmåga och kan vara språkrör för oss andra adhdare!

Dela mitt liv med andra

Jag tänkte ta ett bloggskrivaruppehåll, men nu måste jag bara få skriva av mig lite. Har varit in på goa Annorlundas blogg och läst ett par dagar nu. Har henne i min bloggroll också, för jag gillar hennes blogg. Hon skriver om svårigheterna att dela sina svårigheter med andra och jag känner igen mig så.

Inte är det lätt. Förr om åren så var min distanlöshet ett faktum, och kan så vara nu med, men med mkt mindre intensitet. Det beror mkt på att det gav andra makt över mitt liv, gav de rätt att tycka, vara bättre och klokare än jag, och ligga inne med de bästa lösningarna för mitt liv, och gjorde jag inte som de tyckte, eller inte klarade av det så kände jag mig bara ännu mer hopplös, och de fick chansen att lägga det på mitt konto, som de sen satt in på, och mer sällan tog ut på.

Nu var detta också spegelvänt, för jag tyckte ngnstans att jag var ngnting av Gud själv när det gällde att hitta lösningar åt andra. Jag har ägnat år åt detta. Jag gör det fortfarande, men jag orkar inte med det på samma sätt och jag är inte lika intensiv och vill inte göra lika stora förändringar. Det är skönt att bli äldre och att orken tar ut sin rätt, plus, att ska det vara ngnting som varit positivt med min utbrändhet, så är det just detta.

Men vad tusan! Jag har ju adhd och jag är nykter alkoholist. Jag har inte legat inne med samma manus som många andra, inte samma självbild heller, och det har gjort mina oförmågor och förmågor svårare att leva med. Både att mörka min adhd så gott det går, och samma min alkoholism. Skratta inte! Vi görs så! Vi mörkar och sen tycker vi att en behandling och ett ställningstagande avslöjar för mkt om oss. Som om inte hela ens omgivning inte redan förstått att vi dricker. Ja, det är konstigt, men det ligger i förnekandets betydelse.

ibland får jag det att låta som om jag är så besvärsfri och har kommit så långt, men så enkelt är det inte. Jag tror bara att jag fått upp en liten bit av mitt öga och vill med den strimma ljus som tränger sig in få följa med en bit. Jag med min förmåga till förnekelse får vara tacksam över alla små framsteg jag får göra.

Jag kan känna mig oerhört misslyckad, både som mamma, syster och vän, men jag  sliter med  det, och ikväll ska jag till min sponsor och jobba med just det. Hon säger att jag inte får slå på mig själv, att jag blivit ngt av en specialist vad gäller just det. Så att skriva om ens framsteg kan smaka illa i munnen och ha en bitter eftersmak, helst om en har en misslyckad situation i bakfickan, för den utgör ju hela jag i stunden.

 Jag läser så många bloggar och jag blir så oerhört imponerad av en del människors sätt att uttrycka sig och deras förmåga till acceptans av sig själva.

Jag läser vidare och hoppas på mer klokskap och många insikter!

Det tar tid!

Jag är inte en sån som slänger mig in i diskussioner och har en massa åsikter, är inte heller en sådan som håller koll på allt som sker eller är politiskt uppdaterad. Håller mig gärna i mitt trygga lilla bo utan så mkt svaj i masten. Det är vad som orkas just nu. Mitt mål är iaf att försöka uppdatera mig rent sammhällsmässigt så jag kan hänga med för egen del. Det känns viktigt för mig, men det får vänta en stund är fortfarande trött efter utbrändheten och alla diagnoser som poppat upp. De har visserligen alltid funnits, men det krävs energi för att sätta sig in i allt och för att sen förvälla det och applicera det på sig själv.

Jag är inte heller en sådan som alltid talar om vad jag hör när andra pratar eller skriver, eller njuter av att tillrättavisa och  avslöja. Nej nej, och det är så skönt ska ni veta. För det har inte alltid varit så, jag har varit rena rama motsatsen, avslöjat, briljerat, analyserat och disikerat andra människor. Nu är den drivkraften svag hos mig, och det hoppas jag den förblir. Det är inte så att jag inte hör längre, jag låter det helt enkelt vara och förbli hos den andra människan. Blir jag tillfrågad är det en annan sak, eller så kan jag fråga om jag får säga vad jag hör eller om jag får säga vad jag tycker, men bara ibland. Jag kan däremot sakna min svada. Ibland vill jag bara be folk hålla käften, men jag blir så frustrerad av stundens hetta, så jag tappar fokus och inte kan man väl be ngn hålla käften, man måste ju förklara varför man blir arg, om man ens vet varför man blir arg, och vara pedagogisk. Eller måste man det?

Adhden, livet, slitet och kampen har tröttat ut mig så jag orkar inte just nu, det är en av de saker som vaskats fram som jag är tacksam över. Lugn i ett av själens små rum, och mindre kontrollbehov. Jag slits inte av att människor ältar sina vedermödor med mig, för jag är själv en ältare av stora mått. Det har hjälpt mig genom livet. Det har också visat sig vara lyckosamt för mig. Inte det tvångsmässiga ältandet, det är bara förlamande, men det sunda ältandet. Ältandet över alla misslyckanden, eller om man så vill säga erfarenheter, det är gott ältande. Ältandet över att vara otillräcklig, eller ältandet över det jag inte lyckas förändra. Ut med skiten så det finns plats för nya och förändrande tankar.

Idag väljer jag med precison vilka som får ta del av mitt innersta, och det är inte många. Jag vill inte bemötas med kontroll eller höra hur jag ska göra, eller vad jag inte ska göra, om jag inte frågar. Jag vill inte höra vad andra läser mellan mina rader som inte är villig detsamma. Det ska ske med kärlek och ömsesidigt  givande. Inga deviser som jag för stunden inte lyckas med själv, men som lyser som en neonskylt mitt i frustrationen. Inga goda råd av ngn som inte själv kan blotta sin litenhet och sina hjärnspöken. Kan vi det så behöver vi inte leva för att rädda andra från giljotinen, eller visa vår egen förträfflighet. Visst gör jag också så, absolut och utan vetskap, har inte alltid kollen, men det blir mindre och mindre av den varan, och det är otroligt underlättande.

Jag orkar iaf reagera på elakheter och orättvisor, när jag lyckas upptäcka de, det vill jag också ha kvar i mitt annars så tillbakadragna tänkande. Jag kan vara en bråkstake om det så vill sig, vara både rak, ärlig, otrevlig och fördömande. Jag kan snacka skit och vara alldeles förträfflig, men jag tycker inte om det hos mig själv.  Och jag som alla andra ser bara framåt och lite åt sidorna. Jag kan inte se min ryggtavla, så med andra ord har jag inte hela synfältet i min hand. Det är många som vet saker om mig som jag inte själv har lyckats registrera, eller som jag inte vågar ta på, eller som jag inte kommit till ännu. Men det får vara så, för så är det för oss alla.

Jag inser under tiden jag skriver att jag är fortfarande väldigt trött och sliten, och att det här kommer att ta tid. Det tar tid att komma igen ,eller åtminstone komma dit där jag ska vara.

Nu tuggar jag bara på, nu får det räcka. Jag ville bara visa på min förträfflighet och att jag i det närmaste är felfri  ;-)

12-stegsprogrammet!

Nyhemkommen från min sponsor, har jobbat i stegen idag. Idag har vi gått igenom min syn på mig själv och på vilket sätt jag tar plats, och om jag gör det då jag verkligen vill och behöver det. Vi har också pratat om mitt behov av att jämföra mig med andra och att alltid komma till korta. Mitt inbillade högmod har hon tagit ur mig. Tack gode Gud för det! Jag har slagit så enormt mycket på mig själv för jag har trott jag varit så full av högmod, men det är jag inte. Jag är inte så högmodig som jag tror, däremot så har jag full rätt att uppskatta mina goda egenskaper, utan att göra mig mindre än andra för det. Snarare så har hon belyst min rädsla för att aldrig komma upp i samma värde som mina medmänniskor, därav mina reaktioner i mångt och mycket.

Min stora stötesten just nu är den, att jag är så rädd för att bli genomskådad, och på det sättet minska i värde i andra människors ögon. Är rädd för att min uselhet och okunskap ska lysa igenom. Alltid om jag ska berätta något jag sagt eller gjort, så måste jag samtidigt berätta eller förtydliga mina brister, eller inbillade brister, så jag inte ska tas för högmodig eller för någon som inte har självinsikt, eller för någon som tror sig ska vara bättre än andra. Vill inte heller att någon annan ska ta sig rätten och hinna före och berätta om mina brister. Ska ta det med henne nästa gång. Vi går sakteliga fram, det är bättre att vara noga.

Idag är jag en tacksam nykter alkoholist, som tackar för att jag får leva nykter och kan göra den här resan. Jag tackar också för att jag fått nåden att möta människor, däribland min sponsor, som hjälper mig att inse mitt eget värde, och hjälper mig att välja bort det som är negativt för mig. Jag får liksom börja om igen. Inte så att jag inte utvecklats under dessa år av smärta, men orken har gått åt till att överleva. Jag har lärt mig någonting under mina mörka år också, de insikterna trillar in allteftersom jag blir piggare. Framförallt så ser jag på min omgivning med större förståelse.  Jag vill vara rustad för eventuella smällar igen, vill inte ligga mer i min soffa och bara vänta på att ångesten ska släppa.