Alkoholist, medberoende, adhd, bipolär m.m.

Nu har jag lämnat in bilen, hämtat medicin, köpt fika, min äldsta son fyller år idag, och städat lite. Jag kan inte släppa tanken på att bilen håller på att gå sönder, visserligen ingen ny bil, men helt ur tiden är den inte. Tänk vad jag ägnar timmar åt att oroa mig, för än det ena än det andra. Jag blir hög på all djävla oro! Nu skulle jag behöva meditera och finna ngn inre ro. Ska på möte med min sponsor ikväll, och det ser jag fram emot. Har fått i uppgift av min sponsor att träna på att leva i nuet, och jag tränar för fulla muggar just nu, läser min lilla fusklapp ofta. Det fungerar faktiskt, men jag glömmer fort, och så är jag igång igen.

Hur många msk som helst klarar sig utan bil, det blir tufft, men det går. Värst blir det när sonen tränar sent, och det är matcher på helgerna och han behöver skjuts. Jag kommer att göra så, att jag säljer härken billigt till ngn som orkar meka med den, och köper mig en liten och billigare bil.

Min adhd gör inte saken bättre i skrivandets stund, hoppas ngn kreativitet slår till och jag hittar en utväg både ekonomiskt och känslomässigt. För att inte tala om min bipolaritet som ligger som ett djävla filter och gnager. Jag är så djävla leds på min livssituation och mina diagnoser just nu och jag får för mkt. Alkoholist, medberoende, vuxet barn till alkoholist, adhd, bipolär, GAD, pank och full av bekymmer.

Det värsta är dock inte bilen, det är trots allt materiellt, men det är lättare att ägna min oro åt den just nu. En mkt nära till mig super allt mer, han går snart under ordentligt. Jag vet med all min kunskap att det kanske också är det bästa, att slå i botten helt och fullt. Men det gör ont att se och jag kan ingenting göra för att mildra smällen. Lika bra att den blir stor och rejäl, så kanske han kommer på fötter igen, och det snabbare. Just idag är det lugnt, han är för slut för att dricka, men han har snart vilat upp sig och kan börja om igen.

Det är egentligen det här som skapar min största oro och blockerar mina tankar…

Ångest!

Jag har mått bra ett tag nu, men det var inte länge sedan jag låg i min soffa och räknade minuterna, och ville bli kvitt min ångest. Jag tänkte att den här gången kommer jag inte ur det, det finns inget balsam för mitt mående. Det var en djävulsk väntan.  

Jag hade ett enormt behov av att höra att det kommer att bli bättre, att jag kommer att ta mig ur det här. Jag hade extremt stark ångest, och det i kombination av felmedicinering och min bipolaritet. Har återkommande perioder då livet ter sig svart och jag är känsligare än någonsin. Under de perioderna är jag känslig för vad folk säger och för deras värderingar. Håller de/jag måttet liksom, kan jag vara den jag är trots min ångest och förtvivlan? Måste jag be om tillåtelse för att få vara med i tyckandet? Idag är det inte många msk som får ta del av mig och mitt mående(mitt fundament), och i nuläget känns det helt ok för mig. Det är bara idag som räknas.

När det var som värst frågade jag mina vänner flera gånger i veckan om de trodde att jag skulle bli fri från min ångest. Och de svara lika snällt varje gång, att de trodde de. Jag slet på deras ork, det var så tungt, och det var så svart för mig.  Jag frågade min läkare och min psykolog samma sak, och alla gav mig samma svar. Jag levde på hoppet! Jag hade redan fått mina diagnoser, och jag kan garantera, att hade jag fått en regelrätt utredning som tonåring, hade jag fått diagnosen trotssyndrom och uppförandestörning också.

Har börjat jobba i 12-stegs programmet igen. Går igenom steg för steg med min sponsor. Det är mkt smärta, inte så mkt från tiden jag drack för det är så länge sedan, men tiden efteråt. Jag känner mig trygg med henne, och det känns så skönt att få tömma ryggsäcken än en gång., och med någon som jag bottnar hos, och ger mig en massa glömda och undangömda verktyg för att leva, och med egenvärde som ledstjärna. Ska skriva en separat sida om stegen så småningom. Vi går sakta framåt, finns ingen anledning att skynda på. Är fortfarande på steg1. Att inte duga och räcka till som människa, att inte ge mig själv rätten att vara den jag är, att alltid fråga andra om det jag känner och tycker går i land, och om det är acceptabelt i andras öron, att försvara mig redan innan jag har blivit genomskådad och mkt mer. Jag är så otroligt rädd för att bli genomskådad och det tänker jag inte acceptera längre. Jag har brottats med de här bitarna så länge jag kan komma ihåg, och jag har insett att helt fri det kommer jag aldrig att bli. Det gäller att hitta lindring så det går att leva, och det har jag gjort, men ibland ter det sig starkare med tankarna, och förlamningen hotar med sitt. Med insikterna kommer också förståelsen. Och jag vet ju med säkerhet att jag delar min trasighet, dåliga självkänsla och min osäkerhet med de flesta msk, vi delar bara inte med oss, eller så accepterar vi inte att det är så. 

Just idag mår jag bra, men det kan vända, och jag vet att med min utbrändhet och bipolaritet går jag aldrig säker. Jag tänker inte vara rädd, jag tänker leva!