Ibland funderar jag över detta bloggande. En hittar sina som en vill följa och tycker om, och som en läser och hänger med på. Det har hänt att jag hittat till andra bloggar som jag tyckt varit bra, lämnat en kommentar och väntat på gensvar. Men icke det, en del svarar inte ens. Nu är det inte många, men ngn enstaka.
Jag vet egentligen inte vad jag förväntat mig, men antagligen så har jag velat komma i kontakt med personen ifråga, eller så är det mitt bekräftelsebehov som pockar på. Det behöver ju inte alls vara ömsesidigt, det kanske bara är jag som söker ett utbyte.
Hur är det egentligen? Jag kanske är alldeles för fixerad vid bemötande, det säger egentligen inte mkt om bloggaren som inte svarar på min kommentar, kanske mer om mitt eget behov. Jag kan förstå om det är en stor blogg och en del får massor med kommentarer, inte går det då att svara alla, då kanske det blir ett inlägg som täcker alla svar istället. Hur gör ni andra? Förväntar ni er svar på tråden eller säger ni bara vad ni vill ha sagt och lämnar det sen? Ja, jag blir då så förvirrad. 
Jag tänker också slå ett slag för den valda ensamheten. Jag väljer att vara ensam på kvällar och många helger, trots att det inte saknas umgänge om jag vill. Men på kvällarna så tar jag igen mig, och sumerar dagarna. Jag funderar på nästa, och planerar så jag inte blir överrumplad, för det tycker jag inte om. Inga oanmälda besök, det stressar mig bara, måste ställa in mig vem det än gäller. Klart jag umgås med mina vänner, men jag planerar även in det, för det mesta. Visst är jag spontan? Det är just det jag är, och det är bl.a. det som fått Tristessen på fall. Det och min fart i livet, och mycket mycket annat… Äntligen börjar det att sakta ner, visserligen är jag för slut för ngt annat, så det är bara att hålla i sig. Inga överaskningar alltså, om det nu inte är ngn som kommer och delar ut en storvinst förstås! 
En dag i taget…
