Jag är inte en sån som slänger mig in i diskussioner och har en massa åsikter, är inte heller en sådan som håller koll på allt som sker eller är politiskt uppdaterad. Håller mig gärna i mitt trygga lilla bo utan så mkt svaj i masten. Det är vad som orkas just nu. Mitt mål är iaf att försöka uppdatera mig rent sammhällsmässigt så jag kan hänga med för egen del. Det känns viktigt för mig, men det får vänta en stund är fortfarande trött efter utbrändheten och alla diagnoser som poppat upp. De har visserligen alltid funnits, men det krävs energi för att sätta sig in i allt och för att sen förvälla det och applicera det på sig själv.
Jag är inte heller en sådan som alltid talar om vad jag hör när andra pratar eller skriver, eller njuter av att tillrättavisa och avslöja. Nej nej, och det är så skönt ska ni veta. För det har inte alltid varit så, jag har varit rena rama motsatsen, avslöjat, briljerat, analyserat och disikerat andra människor. Nu är den drivkraften svag hos mig, och det hoppas jag den förblir. Det är inte så att jag inte hör längre, jag låter det helt enkelt vara och förbli hos den andra människan. Blir jag tillfrågad är det en annan sak, eller så kan jag fråga om jag får säga vad jag hör eller om jag får säga vad jag tycker, men bara ibland. Jag kan däremot sakna min svada. Ibland vill jag bara be folk hålla käften, men jag blir så frustrerad av stundens hetta, så jag tappar fokus och inte kan man väl be ngn hålla käften, man måste ju förklara varför man blir arg, om man ens vet varför man blir arg, och vara pedagogisk. Eller måste man det?
Adhden, livet, slitet och kampen har tröttat ut mig så jag orkar inte just nu, det är en av de saker som vaskats fram som jag är tacksam över. Lugn i ett av själens små rum, och mindre kontrollbehov. Jag slits inte av att människor ältar sina vedermödor med mig, för jag är själv en ältare av stora mått. Det har hjälpt mig genom livet. Det har också visat sig vara lyckosamt för mig. Inte det tvångsmässiga ältandet, det är bara förlamande, men det sunda ältandet. Ältandet över alla misslyckanden, eller om man så vill säga erfarenheter, det är gott ältande. Ältandet över att vara otillräcklig, eller ältandet över det jag inte lyckas förändra. Ut med skiten så det finns plats för nya och förändrande tankar.
Idag väljer jag med precison vilka som får ta del av mitt innersta, och det är inte många. Jag vill inte bemötas med kontroll eller höra hur jag ska göra, eller vad jag inte ska göra, om jag inte frågar. Jag vill inte höra vad andra läser mellan mina rader som inte är villig detsamma. Det ska ske med kärlek och ömsesidigt givande. Inga deviser som jag för stunden inte lyckas med själv, men som lyser som en neonskylt mitt i frustrationen. Inga goda råd av ngn som inte själv kan blotta sin litenhet och sina hjärnspöken. Kan vi det så behöver vi inte leva för att rädda andra från giljotinen, eller visa vår egen förträfflighet. Visst gör jag också så, absolut och utan vetskap, har inte alltid kollen, men det blir mindre och mindre av den varan, och det är otroligt underlättande.
Jag orkar iaf reagera på elakheter och orättvisor, när jag lyckas upptäcka de, det vill jag också ha kvar i mitt annars så tillbakadragna tänkande. Jag kan vara en bråkstake om det så vill sig, vara både rak, ärlig, otrevlig och fördömande. Jag kan snacka skit och vara alldeles förträfflig, men jag tycker inte om det hos mig själv. Och jag som alla andra ser bara framåt och lite åt sidorna. Jag kan inte se min ryggtavla, så med andra ord har jag inte hela synfältet i min hand. Det är många som vet saker om mig som jag inte själv har lyckats registrera, eller som jag inte vågar ta på, eller som jag inte kommit till ännu. Men det får vara så, för så är det för oss alla.
Jag inser under tiden jag skriver att jag är fortfarande väldigt trött och sliten, och att det här kommer att ta tid. Det tar tid att komma igen ,eller åtminstone komma dit där jag ska vara.
Nu tuggar jag bara på, nu får det räcka. Jag ville bara visa på min förträfflighet och att jag i det närmaste är felfri ;-)
