Nyhemkommen från min sponsor, har jobbat i stegen idag. Idag har vi gått igenom min syn på mig själv och på vilket sätt jag tar plats, och om jag gör det då jag verkligen vill och behöver det. Vi har också pratat om mitt behov av att jämföra mig med andra och att alltid komma till korta. Mitt inbillade högmod har hon tagit ur mig. Tack gode Gud för det! Jag har slagit så enormt mycket på mig själv för jag har trott jag varit så full av högmod, men det är jag inte. Jag är inte så högmodig som jag tror, däremot så har jag full rätt att uppskatta mina goda egenskaper, utan att göra mig mindre än andra för det. Snarare så har hon belyst min rädsla för att aldrig komma upp i samma värde som mina medmänniskor, därav mina reaktioner i mångt och mycket.
Min stora stötesten just nu är den, att jag är så rädd för att bli genomskådad, och på det sättet minska i värde i andra människors ögon. Är rädd för att min uselhet och okunskap ska lysa igenom. Alltid om jag ska berätta något jag sagt eller gjort, så måste jag samtidigt berätta eller förtydliga mina brister, eller inbillade brister, så jag inte ska tas för högmodig eller för någon som inte har självinsikt, eller för någon som tror sig ska vara bättre än andra. Vill inte heller att någon annan ska ta sig rätten och hinna före och berätta om mina brister. Ska ta det med henne nästa gång. Vi går sakteliga fram, det är bättre att vara noga.
Idag är jag en tacksam nykter alkoholist, som tackar för att jag får leva nykter och kan göra den här resan. Jag tackar också för att jag fått nåden att möta människor, däribland min sponsor, som hjälper mig att inse mitt eget värde, och hjälper mig att välja bort det som är negativt för mig. Jag får liksom börja om igen. Inte så att jag inte utvecklats under dessa år av smärta, men orken har gått åt till att överleva. Jag har lärt mig någonting under mina mörka år också, de insikterna trillar in allteftersom jag blir piggare. Framförallt så ser jag på min omgivning med större förståelse. Jag vill vara rustad för eventuella smällar igen, vill inte ligga mer i min soffa och bara vänta på att ångesten ska släppa.
