12-stegsprogrammet!

Nyhemkommen från min sponsor, har jobbat i stegen idag. Idag har vi gått igenom min syn på mig själv och på vilket sätt jag tar plats, och om jag gör det då jag verkligen vill och behöver det. Vi har också pratat om mitt behov av att jämföra mig med andra och att alltid komma till korta. Mitt inbillade högmod har hon tagit ur mig. Tack gode Gud för det! Jag har slagit så enormt mycket på mig själv för jag har trott jag varit så full av högmod, men det är jag inte. Jag är inte så högmodig som jag tror, däremot så har jag full rätt att uppskatta mina goda egenskaper, utan att göra mig mindre än andra för det. Snarare så har hon belyst min rädsla för att aldrig komma upp i samma värde som mina medmänniskor, därav mina reaktioner i mångt och mycket.

Min stora stötesten just nu är den, att jag är så rädd för att bli genomskådad, och på det sättet minska i värde i andra människors ögon. Är rädd för att min uselhet och okunskap ska lysa igenom. Alltid om jag ska berätta något jag sagt eller gjort, så måste jag samtidigt berätta eller förtydliga mina brister, eller inbillade brister, så jag inte ska tas för högmodig eller för någon som inte har självinsikt, eller för någon som tror sig ska vara bättre än andra. Vill inte heller att någon annan ska ta sig rätten och hinna före och berätta om mina brister. Ska ta det med henne nästa gång. Vi går sakteliga fram, det är bättre att vara noga.

Idag är jag en tacksam nykter alkoholist, som tackar för att jag får leva nykter och kan göra den här resan. Jag tackar också för att jag fått nåden att möta människor, däribland min sponsor, som hjälper mig att inse mitt eget värde, och hjälper mig att välja bort det som är negativt för mig. Jag får liksom börja om igen. Inte så att jag inte utvecklats under dessa år av smärta, men orken har gått åt till att överleva. Jag har lärt mig någonting under mina mörka år också, de insikterna trillar in allteftersom jag blir piggare. Framförallt så ser jag på min omgivning med större förståelse.  Jag vill vara rustad för eventuella smällar igen, vill inte ligga mer i min soffa och bara vänta på att ångesten ska släppa.

Klorinering…

Ska börja jobba i stegen(tolvstegsprogrammet) igen. Har gjort det förut, men nu börjar det bli länge sedan. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess och jag behöver mig en ny klorinering(av min hjärna), här nöjer vi oss inte med någon hjärntvätt inte…

Det ska bli så häftigt, ska göra det med min sponsor, som jag haft hela tiden, men inte haft så mkt kontakt med senare år. Nu när vi finns här för varandra igen, så inser jag hur mycker jag har saknat henne. Hon är bland de klokaste människor jag träffat, och hon har hjärtat på rätta stället. Jag vågar vara mig själv med henne, och det vågar jag inte med allt och alla. Hon dömer mig inte, däremot så lyfter hon mig. Har inte funnits plats för någon självranskan, någon gemenskap, ja, inget som har rört vid mig iaf. (Har inte funnits någon ork, det är annat som har ältats och tagit upp hela min existens)(lättja är också en del av ingrediensen). Ska passa på nu när jag har sjukersättning, då hinner jag bli klar innan försäkringskassan stänger dörren. Då borde jag vara bättre rustad för världen utanför.

Självransakan! Nu blir det till att ringa runt och få på skallen av alla de som jag har varit för snabb i käften mot. Skojar friskt! Skulle jag aldrig göra, för jag skulle inte ha tid med annat då. Det går ut på att inse att jag är maktlös inför alkoholen och allt möjligt annat skit, och att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Och så vidare… Låter som en klycha, men gör det själv så får ni se! Har en tuff sponsor, och hon kommer inte låta mig slippa undan så lätt, där går det inte med några vackra blå, inte det.

Det är nog många som undrar varför jag ska göra det nu och igen, efter så lång nykterhet. Men jag har befunnit mig i en bubbla ett långt långt tag, och nu har den briserat, och jag vill upp och ut, analysera(inte förlama), och bli lugnare och mer sams med mig själv, och allt som hör till. Kommer knappt ihåg att jag är alkoholist längre, och inte håller jag på att berätta det för den som har lust att lyssna irl alltså. Det har blivit som om en del av mig, en arm eller nåt. Har då inget behov av att analysera det med folkskocken där ute(inte idag iaf)… Jag skriver hellre här! Måste hålla vissa saker för mig själv tills jag har förvällt det, och förvällt det igen.

Återkommer med tårar och tandagnissel, ska ju inte börja imorgon, till veckan blir det nog.

Tacksam…

Får någon form av prestationsångest när jag ska skriva här på bloggen… Vafan, det är bara att glömma sånt tjafs, det får låta som det låter helt enkelt. 

Idag när jag simmade så pratade jag ”lite” med tanterna i bassängen, de kan stanna efter ngn längd och prata på om ditten och datten, mest om sina krämpor som de har ett sådant behov av, och det går jag gärna med på. Nu ligger det till så här att jag gärna lånar ut mina öron till det behjärtansvärda ändamålet, men jag har banne mig inte den ron i kroppen som behövs för att stanna upp x antal gånger för att snicksnacka, det brinner i ben och hjärna när jag väl har börjat. Så jag försöker simma med distans, inte titta upp så mkt så de hinner nita fast mig med blicken, bli tagen som gisslan, för då hinner jag inte smita.  En dag har jag har bestämt mig för att basta med de här goa tanterna och lyssna för brinnande livet. Jag gillar de verkligen, tanterna alltså…

Var på ett AA-möte igårkväll, har haft ett långt uppehåll, ja, på flera år. Har inte tagit mig några återfall, det är inte därför. Det beror snarare på högmod, lättja, och andra mer allvarsamma saker. Jag behövde ett uppehåll, om än inte på alla dessa år, men åren bara gick och gick… Det är det inte så lätt att bara komma in där efter så många år, ny grupp, nya ansikten, och jag är ingen tuffing längre, som bara slänger mig in i hetluften. Det som gör det enklare, är att vi delar samma sjukdom, och många av de konsekvenser och den förtvivlan som sjukdomen för med sig. Men jag har iaf lyssnat, lärt och tackat Gud för att jag hittade till AA för flera år sedan. Är också glad att jag hittat tillbaka dit igen, ska bli mer aktiv i mitt mötesgående. Jag går inte på AA för att sluta dricka längre, jag går dit för att inte börja om igen. Jag har aldrig varit speciellt kaxig och trott att jag minsann kommer att fixa det här. Jag försöker vara ödmjuk och ta varningsflaggorna på allvar. Har gjort mig själv och andra väldigt illa, och i den sitsen vill jag inte hamna igen. ”Jag vill inte tappa kontrollen” över mitt liv alltså!

Jag har varit ganska ”lugn” sedan jag började simma, det känns som om luften sakta men säkert går ur mig. Känns inte som om jag har någon Adhd just nu(haha), skönt mer dessa vilopauser, när kroppen tar ner farten. De är inte långvariga så det är bara att njuta…