Nu har jag kommit igång med springandet igen, har hunnit springa några gånger sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Det går bara bra, och jag försöker ta det försiktigt. Däremot när jag packat väskan i förmiddags och var på väg till gymet, så fick jag bara tvärlust att låta bli, och gjorde således. Ska se om lusten kommer tillbaka under dagen. Jag hade en del inplanerat just idag och då kan det bli för mkt för mig, tror det var därför jag bangade.
Jag vet hur jag är, upp som en sol och ner som en pannkaka, jag har en inbyggd latmask som bara vill ligga på soffan och mysa. Jag lägger snabbt av med träning, och gör mina uppehåll, ibland år, och sen börjar jag om igen. Eller så är det min underliggande och kroniska depression som bromsar. Inte vet jag, däremot så vet jag att jag mår bättre när jag tränar , helst när jag tar ut mig ordentligt. Jag har svårt för att ta i allt vad tygen håller, fegar på både i spåret och på gymet. Äldsta sonen var med en dag på gymet och han sa jag måste bli lite förbannad och jobba på. Det går iaf framåt, och nu orkar jag mer, och är lite uthålligare. Jag jobbar på det. Jag blir banne mig yr när jag tar i, känner dessutom ett stort motstånd till det, jag tror det är psykiskt. Just nu är jag dock snäll med mig själv och springer bara dryga 4,5 km, så vristen håller. Har hänt jag sprungit två ggr samma dag, men bara ngn enstaka gång. Ska öka när jag känner mig stabil i kroppen.
Man kan tro att jag bara tänker i träning och sånt nu, men så är icket fallet, men det håller massor av hjärnspöken borta. Mitt liv har varit tufft ett tag och jag har fått slita med mig själv och mina reaktioner. Jobbar på att lita på omgivningen och att jag fixar förändringar. Jag ska utveckla det här ngn dag, men inte just nu. Det känns då skönt att slå i botten iaf, och att sen ta sig upp är den mest intressanta resa en får göra.
Som jag alltid trott och sagt. ”Viljan är underordnad behoven”. Men det tål att diskuteras.
Just idag mår jag förbaskat bra 
Kategorier: Uncategorized
Taggad: hjärnspöken, kamp, löpning, tillit, träning, uthållighet, viljan underordnad behoven
Det slår mig att jag strävar mot balans, att jag vill och behöver utveckla de sidor som för mig släpar efter. Det som förhindrar min strävan, är mitt evinnerliga analyserande och mitt jämförande med andra, för att befinna mig likaledes. Om jag inte skulle vara så upptagen med att utvecklas och vinna mark så skulle jag kanske ha större möjlighet att finna svar på mina frågor.
Jag kommer ihåg när jag gjorde min praktik på BB. Det var en kvinna som inte mådde så bra, och de ”slängde” bebisen till mig. Jag tog såklart hand om den lille, så pappan kunde ägna sig åt att oroa sig, och ta hand om sin fru. Jag följde denna familjs kamp på nära håll, det var riktigt jobbigt för de. När arbetsdagen var slut och jag skulle prata med min handledare om den här situationen, så började jag att gråta, kände min maktlöshet som var enorm. Sa att det här inte var rätt ställe för mig. Hon var oerhört klok. Vi pratade länge om det här och jag fick beskriva min reaktion. Jag gjorde så gott jag kunde, och hon lyssnade intensivt. Hon sa bara det. – Om du blir förlamad av dina känslor och tankar, så blir det här svårt för dig, men om du kan gråta ut, känna klart, visa den medkänsla som nöden kräver, gå vidare, så har du valt rätt. Då kände jag något, som jag iofs redan visste, men som nu tog också plats och förankrade sig. Det som paralyserar och förlamar mig blir tvångsmässigt, och hindrar mig på min väg.
Den här upplevelsen har visats som film för mig de senaste åren, har verkligen låtit mina tankar förlama mig, kraften att gå vidare har inte funnits. Men jag har burit med mig denna insikt. När inte viljan är underordnad mina behov så kan jag finna kraften att släppa ovarsamma tankar vidare… Tro för all del inte att jag är någon allvetare på den fronten, eller att mitt liv nu kommer att förbli ljust. Nej, nej, jag vet att jag snart tappar fokus, suktar efter koncentration och börjar ”slå” på mig själv pga mina oförmågor, för att jag inte är som ”andra”, men just IDAG så fungerar det, och det är NU som gäller…
Bara för idag så tänker jag bygga på det som känns sunt, lugnt och klokt i mig, känna på mina krafter och min förmåga att sätta gränser, både för egen och andras del.
Ser jag tillbaka på gårdagen så har det inte hänt mycket i mitt liv, men om jag ser tillbaka några år så har det skett mirakel.
Jag strävar efter balans, men suck vilken tid det tar…
Kategorier: Uncategorized
Taggad: analyserande, balans, BB, förlamning, Idag, kamp, medkänsla, mirakel, praktik, sorg, utveckling
